25 nov 2014

Nu vill jag jämföra igen, hur vi skapar bilder av förskolan....

Jag sitter och funderar på hur vi skapar bilder av förskolan och hur vi skapar bilder av förskolläraren och barnen i förskolan. Jag surfar runt lite och kommer in på Skolverkets youtube-kanal. Där finns fyra filmer som gjort 2011 angående det förstärkta uppdraget i förskolan och föränderingarna av Läroplanen. Det finns en film om uppföljning, utvärdering och utveckling. Jag klickar in mig på den och tänker att jag ska titta lite på hur man med hjälp av bilder/film porträtterar förskolan med tanke på hur man nu förstärkt uppdraget med tydligare fokus på kvalitet och på strävansmål inom olika ämnesområden. Jag tittar då på vilka bilder man lyfter fram.

I mellan dessa sekvenser som jag lyfter här nedan så pratar utbildningsrådet om hur man ska arbeta efter de nya riktlinjer som lagts. Det är intressant och viktiga saker hon tar upp. Men bilderna då? Förenklat ser det ut så här:

Första sekvensen, en grupp barn som äter knäckemackor och dricker mjölk/vatten runt ett bord, en vuxen som kommer och torkar.

Andra sekvensen, utelek på en klätterställning. (ingen förskollärare syns)

Tredje sekvensen, hallen där en förskollärare klär på ett barn

Fjärde sekvensen, barnen gungar ute (ser en halv förskollärare)

Femte sekvensen, barnen spelar brädspel inne. (ingen förskollärare syns)

Sjätte sekvensen barnen och en förskollärare sitter i en soffa och läser en bok

Sjunde sekvensen fyra förskollärare sitter runt ett bord, utan barn, med datorer framför sig.

Åttonde sekvensen, två barn sitter på varsin sida om ett lekhus och leker. (ingen förskollärare syns)

Nionde och sista sekvensen, en av förskollärarna håller ett barn i famnen, de busar och pussar nästan varandra på munnen.

Då tänker jag. Hur kan man se vad förskollärarna gör tillsammans med barnen? Vad i dessa sekvenser hade barnet inte gjort med sina föräldrar? Vad i dessa sekvenser är förskolans signum?

Se filmen här




 (om ni kan se förbi bilderna som jag nu så tydligt pekat ut så kan ni ju försöka lyssna på vad utbildningsrådet säger. Det är viktigt.)

12 nov 2014

Läraren som kommunikatör och samhällets representant?

Andra tillfället på Lärarutbildningsnämnden (LUN) med utvecklingsteamet som ska plocka fram en kommunikationsstrategi för Lärarutbildningen i Göteborg. 

Uppgiften idag var att identifiera styrkorna i Lärarutbildningen. Vad fanns som gör att utbildningen blir attraktiv? Vi förstod, eller valde att förstå uppgiften ur lite olika perspektiv, där vissa av oss försökte sätta oss in i hur man som ung kunde tänka kring var och i vilken utbildning man ville spendera sin studietid. Andra ville se vilka förmågor som lärarutbildningen gav eller vilka den borde ge, kanske? Vi fick också frågan om hur man ska kunna rekrytera fler lärarutbildare. Eftersom att utbildningen nu byggs ut så behövs också fler som utbildar. Vilka är de och hur kan vi nå dem? 

Idag var det mer liv och en liten släng av anarki i gruppen. Nu höjdes röster som ifrågasatte vad vi (en hyfsat homogen grupp med mestadels vit medelklass i medelåldern) visste om samhällets behov av en lärarkår som kunde representera dem (oss) och hur den skulle kunna se ut. Det är ju faktiskt det vi behöver vara, en representation av samhället i våra roller som lärare. Vi kommunicerar ju inte bara våra ämnen utan också vårt samhälle så som det ser ut. Hur ska våra barn/elever känna igen sig i sina lärare och själva tänka att de kan bli en lärare en dag om de inte känner sig hemma i normen? 

Hur ska Göteborgs universitet kunna tillhöra samhället på riktigt, vara en aktiv och synlig del av samhället och kunna öppna upp för alla de olikheter som bor i alla de kulturer och identiteter som finns hos människorna i vårt samhälle? Jag tänker att när vi lever i tider som dessa där fler och fler känner att de inte är representerade i de "fina" kvarteren, där grupper utkristalliseras och vi och dem-grupperingar blir fler och fler är detta ett oerhört viktigt perspektiv. 

Flera i utvecklingsteamet tyckte också att LUN och den kommunikationsbyrå de valt inte hade kunnat kommunicera vad det var vi skulle göra i utvecklingsteamet. Många av de som ville vara med och som senare också blev utplockade hade velat prata mer om hur lärarutbildningen skulle förändras för att möta det behov som finns på förskolorna och skolorna samt komma mer i samklang med det samhälle som vi lever i. Jag tror att LUN förstod detta och jag tror och hoppas de kommer ta möjligheten att fortsätta med denna grupp och använda den kompetens som finns där för att verkligen göra utbildningen till den modernaste lärarutbildningen i Sverige. Tänk om de hade gjort det!

Idag hörde jag två viktiga saker som jag vill lyfta lite extra, som jag tänker påverkar hur universitetet når fram och ut. En av deltagarna (en lärarutbildare) uttalade dessa. Hen sa att hen hade väldigt stor behållning av att möta de lokala lärarutbildarna i vårt utvecklingsteam eftersom hen upplevde att hen faktiskt hade glömt av hur det var att vara lärare. Institutionerna får inte bli en bubbla där verkligheten inte kommer in, precis som att lärarutbildningen inte får bli en bubbla, precis som att förskolan och skolan inte får bli en bubbla. Ser ni vart jag vill komma? 

Kommunikationen och växelverkan mellan utbildningen och samhälle är väsentlig; från och till, in och ut, fram och tillbaka- forskning-lärarutbildning-lärare-barn/elever/föräldrar och samhället som en stor famn för alltihop, ingen hierarki, en platt organisation, en genomskinlig sådan, där folk vet hur det fungerar, känner sig välkomna och där det finns ett flöde av tankar, idéer, hypoteser, känsla, engagemang, kunskap, estetik. Där saker och ting kan krocka! Hur kan det bli möjligt? Genom kommunikation och en transparent organisation, på universitetet likväl som i skolan/förskolan.

En av de lokala lärarutbildarna berättade att hen hade sökt fortbildning för lärare genom att googla och hen undrade varför inte Göteborgs universitet ploppade upp som första träff. Var är ni?, undrade hen. Varför syns inte ni? Är detta universitetet som väl borde vara samhället hjärta i att mötas och bildas?Vi pratade om det moderna universitet och den moderna lärarutbildningen. Vad krävs? Lärarutbildningen måste spegla människorna i samhället på ett tydligare sätt tänker jag. Lärarutbildningen måste vara kärnan för att kommunicera de kompetenser och den kommunikation som behövs för att, som samhällsmedborgare, aktivt kunna praktisera delaktighet och inflytande, förstå hur samhället är uppbyggt, se möjligheterna med olikheterna och lägga grund för mångfalden. De som verkar på universitetet borde vara excellenta kommunikatörer, delare och spridare. De som forskar och är grymma inom sina ämnen är inte alltid (eller sällan?!) de bästa på att kommunicera hur man praktiserar deras teorier för studenterna på lärarutbildningen. Hur ger man forskarna möjlighet att göra det de är bäst på samtidigt som man hittar lärarutbildare som kan omsätta forskningen till det konkreta utbildningsuppdraget, och som gärna också är verksamma i förskolan och skolan? Så många gånger jag hörde lärarutbildarna prata om kreativa miljöer och dialog och det vi som lärarstudenter upplevde var monolog och stora salar där bänkarna riktade våra kroppar mot den som talade. -Gör inte som jag, gör som jag säger...Hur väl fungerar det? En annan aspekt är hur flexibel utbildningen är, på vilka sätt kan man delta? Hur bygger man ut kommunicerandet med hjälp av digitala medier och använder sociala medier i större mån? Hur låter man lärarutbildare och lärarstudenter kommunicera utåt mot förskolorna och skolorna mot samhället?

Det andra viktiga (och SORGLIGA) som personen jag refererade till förut sa var att utbildningen, så som den ser ut nu, har backat i utveckling från var den var. Den har gått tillbaka till vad den var när jag utbildade mig säger hen (hen kan tänkas ha utbildats på 80-talet?). Hur är det möjligt tänker jag? Jo, för att människor som inte förstår bildning, universitetets roll och lärarens roll som kommunikatörer och samhällsrepresentanter har fått fria händer att forma lärarutbildningen efter sina egna erfarenheter utifrån sin egen skolgång. Jo, ni vet vad jag tycker om Jan Björklund. Helt galet. Att tro att man kan, att försöka, sluta in kunskap, reglera kunskap och bildning är inget alternativ. Vi kämpar då mot det informationsflöde, den tillgänglighet och den kraft som finns i det istället för att organisera för den, använda den. För att få en utBILDNING värd namnet genom hela vårt utbildningssystem krävs att vi släpper på tömmarna, delar uppdraget och tillsammans lyfter värdegrunden och demokratiuppdraget i bildning och sedan tillsammans omsätter detta i våra olika specialiteter, våra ämnen våra områden. Vi måste alla göra, praktisera, leva det vi talar om i hela organisationen. 

Jag pratade lite med min svåger om hans lärarutbildning. Han sa att han lärt sig hur man är lärare på sin idrottsutbildning, inte på lärarutbildningen. Där hade han fått handfasta råd och metoder för att leda grupper, skapa ett öppet och deltagande klimat, blivit medveten om sitt eget sätt att kommunicera. Han utbildar nu lärare som vill arbeta med sina elevgrupper ute i naturen. Han berättar hur han ställer frågan till de han utbildar om hur de sammankallar sin grupp. De ger svar som vi ropar, vi använder visselpipa. Han undrar igen, men hur samlar ni dem? Hur? Min svåger står med solen i ögonen i skogen kl åtta på morgonen med en grupp lärare som verkar förvirrade. Han ber dem vända sig om, de får allihopa solen i ögonen. Hade jag kunnat prata med er nu frågar han. Nej, de har solen i ögonen och deras uppmärksamhet går åt till att kisa, att värja sig mot det starka ljuset, kan tyckas fånig liten detalj men den säger så mycket i hur vi som lärare förbereder för vårt kommunicerande, hur vi förstår vad som behövs för att skapa goda grunder för kommunikation. 

Läraren som kommunikatör och ledare är ett uppdrag som måste tas på allvar. Här borde krutet ligga så kan vi rekrytera lärare från alla olika ämnesområden där människorna "bakom" läraryrket ta med sig sina intressen och utveckla dem till en lärarroll. Gruppen idag lyfte viktiga vinklar på rekryteringen; vi kanske inte ens ska rekrytera de unga 20 åringarna som kommer direkt från gymnasiet, vi kanske ska leta någon helt annan stans, vi kanske borde ha in fler personer med yrkeserfarenhet och livserfarenhet till att bli lärare? 

En lärare kanske inte borde vara en livskarriär utan ett tidsbestämt uppdrag i en lärande organisation som kopplar universitet-forskning-samhälle-kultur....vad vet jag? Vad tror du? 




11 nov 2014

#sett2015 It´s ON!

Nu är det officiellt. Efter att ha bloggat för SETTdagarna i två år har jag nu blivit ombedd av RAU (rautbildning.se) att plocka fram och paketera innehållet för förskolan under SETT2015. Förskolan kraft förbluffade arrangörerna redan 2013. Konsekvensen blev att man satsat extra hårt på förskolan förra året och nu 2015 utökar man SETTdagarna från två till tre dagar och ger förskolan en egen dag. Givetvis kommer utställningen och allt som hör där till fortfarande rikta sig till alla även under den 16 april men innehållet på föreläsningarna kommer vara inriktat på förskolan och utplockat av mig. Detta gör mig väldigt glad, stolt och lite nervös för det är ett viktigt uppdrag!

Så här presenterade jag av SETT på sociala medier för en vecka sedan:
"Linda Linder är utbildad förskollärare, teaterpedagog och kulturpedagogisk handledare. Hon bloggar på Pedagogiska Kullerbyttan, är aktiv på sociala medier och arbetar för delarkultur. Linda arbetar hårt med att göra förskolan till en plats för barnens röster, en plats för dem att upptäcka, utforska och skapa relation. Hon är mycket intresserad av fysisk och psykisk miljö och dess egenskaper att främja eller stävja möten mellan människor. Hon arbetar mycket med att synliggöra förskolans barnsyn, och syn på hur lärande fungerar, konkret i den pedagogiska miljön. 
”Vuxnas strategier att lära kan inte fungera som norm i förskolan, vi måste utgå från barnen och deras strategier. Under SETT2015 kommer jag att lyfta fram lärare, utbildare och forskare som gör plats för barnens röst i förskolan och barnens rätt till en förskola som förundrar och förbluffar dem varje dag där relation är grunden för allt växande. Barn är kultur- och kunskapsskapare, det är dags att vi inser det.” - säger Linda. 
Linda har fått i uppdrag av RAU som är en av arrangörerna för #SETT2015 att paketera och plocka fram ett innehåll för förskollärare och förskolepedagoger där innehållet är starkt kopplat till årets tre teman; DEMOKRATI 2.0, KOLLEGIALT LÄRANDE OCH POST-IT.
Nätverkandet är en stor del av mässan och många förskollärare, utvecklingsledare och förskolechefer kommer dit för att träffas i verkligheten eftersom att de annars bara är "kollegor på nätet" på olika nätbaserade forum- det utvidgade kollegiet, som Anne-Marie Körling myntat uttrycket. Förra året hade #fskchattLIVE sin första träff på SETTdagarna (även om jag, Fredrik @skaparn av #fskchatt och Ann @annklarsson faktiskt träffades på SETT redan 2013) och jag ser fram emot en riktigt storträff AFK till SETT2015. Mässan vänder sig till alla inom utbildning. Förra året besökte över 8000 personer Settdagarna. 



Så om du inte tagit dig till SETT ännu så är det dags att du gör det i år för det kommer bli något alldeles särskilt. Gilla SETTdagarnas sida på Facebook och följ dem på Twitter så du inte missar alla föreläsare som kommer. Följ också Kullerbyttan så får du veta det allra senaste och höra en massa förprat om SETT2015. 

Och DU! Har du något att dela som kunde vara värdefullt för andra, eller känner du någon som du tycker skulle vara med? Maila mig, skicka PM på Facebook eller hör av dig på twitter! 

till.kullerbyttan@live.se

@LTLinder

Köp din biljett HÄR så ses vi på SETT!


10 nov 2014

Mediepedagogik på barnens villkor- ett demokratiarbete!



Mediepedagogik på barnens villkor handlar om det pedagogiska förhållningssättet i arbetet med digitala verktyg i förskolan och de tidiga skolåren. Den ger både teoretiska och praktiska perspektiv på vad mediepedagogik kan innebära, med koppling till läroplaner och forskning.Antologins redaktör Ulla-Karin Lundgren Öhman, förskollärare och mediepedagog i Piteå, har valt ut förskollärare och mediepedagoger, forskare och föreläsare som liksom hon själv berättar om sina erfarenheter av varför och hur digitala verktyg kan användas. Förhoppningen är att boken ska inspirera läsaren till ett mediepedagogiskt arbetssätt i den egna verksamheten.  Mediepedagogik på barnens villkor vänder sig i första hand till alla som arbetar i förskola, fritidshem och de tidiga skolåren.

I boken Mediepedagogik på barnens villkor har Ulla-Karin Öhman sammanfört mycket kompetens inom ett område som många brottas med  förskolan just nu- digitala verktyg och hur, vad och varför? Ulla-Karin fick frågan av Lärarförlaget att skriva boken och valde att göra den till en antologi något som jag tycker är ett mycket klokt val och som också representerar den linje i vilken jag har uppfattat Ulla-Karins ställningstagande kring pedagogik- vi skapar kunskap tillsammans.
Jag träffade Ulla-Karin första gången på SETT 2013 då jag var där som bloggare i Blogger Corner. Sen har jag även lyssnat till Ulla-Karin på SETT2014 då hon mycket starkt lyfte mediedpedagogik som en demokratisk rättighet för barnen, en hjälp att erövra medier som de dagligen blir "utsatta" för.

Boken startar just med dessa tankar i förordet där Ulla-Karin beskriver hur hon saknat en bok om mediepedagogik med ett djupare perspektiv på vad det kan vara i förskola och förskoleklass. Hon har samlat sina medförfattare utifrån föreläsningar hon har gått på och när hon verkat i sociala medier som Facebook och twitter. Ulla-Karin har också lyft fram sina kollegor som hon arbetat och fortbildat   i CMiT (Centrum för media och IT i förskola grundskola och särskola). I den långa listan på kloka pedagoger hittar vi bl.a. Erika Kyrk Seger, Markus Bergenord, Martina Lundström och Anna Stigsdotter för att nämna några. Även forskningsperspektiv kommer in med hjälp av Susanne Kjällander som forskat på lärplattors användande i förskolan. Med Ulla-Karins slutord Barn kan! går vi tillsammans in i Medeipedagogik på barnens villkor.

Boken ger mig direkt en känsla av att här är det barn som står i centrum och inte vuxna. De vuxna brottas med hur, vad och varför medan författarna visar hur barnen hela tiden visar vägen. Vi får läsa om ett förändrat lärarskap där Erika Kyrk Seger beskriver för oss att lärarollen inte är vad den har varit, att vi inte kan fortsätta tänka och göra på samma sätt. Vi kan inte lyfta in digitaliteten i det vi gör nu, vi måste förändra det vi gör nu utifrån digitaliteten. Erika lyfter ansvaret vi lärare har i att dela med oss av och ge barnen digital plats som hon uttrycker det. Flera av författarna beskriver också hur världen förändrats drastiskt under några få år och frågar sig hur vi ska förhålla oss till detta och vad det kan ge barnen.
"Datorer, smartphones och lärplattor bjuder in till en lättillgänglig kommunikationsarena, som vi i förskolan har mycket att vinna på att nyttja. Genom att använda dessa verktyg kan vi utveckla vårt arbete med delaktighet, kommunikation och samspel"  
Anna Stigsdotter 
"Barnens eget mediepedagogiska arbete gör att de växer, både som medieproducenter och som mediekonsumenter. I ett större perspektiv växer de även som medborgare. "
Ulla-Karina Lundgren 
I boken får vi både följa länge och kortare projekt som barnen drivit med hjälp av olika digitala verktyg. Skype, Minecraft, berättande med hjälp av film, matematisk och naturvetenskapligt utforskande med hjälp av dokumentkameror, QR-koder, Geocahing m.m. Författarna hjälps åt att ta ett brett grepp om olika digitala verktyg men har alla samma innehåll- barnens. Här finns inget "apptipsande" utan mer fokus på innehåll. Erika Kyrk Segers App-analys finns med som hjälp för er som är i börja med ett utrensande i appträsket.

Förutom alla dessa intressanta och tankeväckande projekterande som barnen håller på med får vi också tankar om hur vi rent praktiskt ordnar in de digitala verktygen i den pedagogiska miljön och gör dem tillgängliga för barnen. För som Ingela Åström skriver; Organisation är också pedagogik! Markus Bergenord lånar begreppet KISS från designtänkande, Keep It Simpel Stupid eller som Markus har utvecklat det Keep IT simpel stupid, i arbetet med miljö för IKT i förskolan. Enkelt är inte alltid så lätt men en spännande utmaning, som Markus skriver. Han ger en inblick i hur vi kan låta det digitala möta det analoga och utforska det tillsammans med barnen. Han beskriver bl.a. deras arbete med att börja med de yngsta och deras utforskande av ljuskuben som de byggde och experimenterade runt för att göra projektion flerdimesionell. Ingela Åström lyfter också estetikens betydelse i lärandet och utforskandet när hon skriver;
"Estetiken skapar möjligheter för människan att gestalta och illustrera sina hypoteser och erfarenheter. Den ger tillfälle att förmedla våra innersta tankar. Att kommunicera färdigheter och utforskanden genom olika uttryckssätt, det vill säga att få vara och ta vara på sitt bästa jag, är en demokratisk rättighet. "
Så till forskningsperspektiv och etiska perspektiv.
Susanne Kjällander tar tydligt avstamp i ställningstagandet om det kompetenta barnet när hon berättar hur hennes forskning visat att förskolebarn i alla åldrar, även de allra yngsta -ettåringarna, har tydliga syften med sina aktiviteter med den digitala lärplattan. Hon visar med exempel hur små barn förstår filmens språk när de får möjlighet att producera själva. Susanne tar upp begreppet "emergent literacy"som för 30 års sedan dramatiskt förändrade synen på barns literacy (läs och skrivkunnighet) då man kunde visa att skriftspråket synliggörs redan i de allra yngstas aktiviteter, att de gradvis skaffar sig kunskaper om läsande och skrivande. Susanne tar nu grepp om begreppet digital literacy och beskriver att det handlar om
"..sociala sammanhang med färdigheter  och kompetenser för en hel uppsättning av samtidiga kommunikationsformer, producera språk med hjälp av alla de resurser som görs tillgängliga via exempelvis lärplattor och internet. "
Hon menar att barns handlingsutrymme vidgas i den digitala lärmiljön. En mycket spännande och viktig tanke tänker jag! Susannes forskning visar att relationerna mellan barn och vuxen blir, som hon beskriver det, horisontella och att rollerna till och med bli ombytta där barn och vuxna utforskar literacy och lär av varandra. Jag tänker att det är mycket detta som pedagogerna idag är rädda för. De tappar kontrollen och måste sätta sig i barnens utforskande sits. Susanne ser i sin forskning exempel på hur barnen designar nya ord, skapar utrymme för att dela sina erfarenheter och att barn i största del är producenter istället för konsumenter i arbetet med lärplattan.

Sist men inte minst tar Martina Lundström vid och kastar oss direkt in i de etiska ställningstagande vi möter när vi arbetar med detta ständiga flöde av bilder. I sista kapitlet En pedagogik med barnets röst problematiserar Martina kring barns integritet, hur vi tillsammans i de bilder vi producerar också skapar en bild av barnet och bör tänka noga kring vilken bild vi förmedlar och hur barnen ställer sig till detta.
"Mediepedagogik kräver vuxna som ger barnen tillgång till utrustningen men inte lämnar dem ensamma i sitt användande av den."
Martina uppmanar oss att skapa mötesplatser för etisk diskussion och föra upp frågor som Hur beter vi oss när vi dokumenterar varandra? Hur bör vi bete oss när vi använder det som barnen producerat? på agendan. Hon vill att vi ska prata om avsikten med dokumentationen och vill rikta kameran mot barnens handlande istället för mot deras person. Hon uppmanar oss också att sätta kameran i barnens händer.
"Att låta barnen vara de som står bakom exempelvis kameran ger oss deras blick på sin omgivning på ett helt annat sätt än när det är vi vuxna som dokumenterar barnet i sin miljö. På så vis blir de digitala verktygen även ett stöd för oss pedagoger när vi ska försöka tolka barnens egna perspektiv, och skapa en pedagogik som talar med barnets röst"
Det är precis det författarna har gjort med Mediepedagogik på barnens villkor. Här finns  mycket samlad kompetens och erfarenhet i arbetet med mediepedagogik i förskolan, precis vad vi har väntat på! Alla som är intresserade av barns delaktighet och inflytande borde läsa boken, här finns barns meningsskapade i en digitalt kontext. Kliv in i barnens verklighet, och gör det nu!

Boken kan förbeställas HÄR och släpps i början på december!

8 nov 2014

Guldstund? -barn är INTE till för att bekräfta de vuxna.

Under en tid nu har jag funderat mycket runt hur vi har olika ansats i arbete med barn, i synen på vår profession. Jag sitter ju med i ett utvecklingsteam för lärarutbildningen där vi ska ta fram en kommunikationsstrategi för lärarutbildningen. Jag funderar mycket runt förskollärarutbildningen och hur förskolläraryrket kommuniceras och vad det betyder för vilka studenter vi får till lärarutbildningen och vilka kollegor vi senare får i förskolan.

Jag får en del signaler från lärarutbildare och även från lokala lärarutbildare, de yrkesverksamma lärare som tar emot studenter ute på förskolorna, att studenterna särskilt från förskolan inte förstår varför de ska läsa vetenskapliga artiklar, läsa sig om vetenskapligt förhållningssätt osv. De vill ju bli förskollärare för att de "tycker om" att arbeta (vara?!) med barnen. Jag funderar då, vill de bli förskollärare enbart för att de tycker om att vara med barn? Då tror jag man är galet fel ute.

Om man går in i läraryrket bara för att man tycker om barn skulle det kunna jämföras med en läkare, polis, sjuksköterska, socionom, psykolog som gick in i yrket för att hen tycker om människor. Vårt yrke är inte de vi möter, vårt yrke är det vi gör med de vi möter. Förskolläraryrket är i grunden någon som utbildar. Förskolläraren är inte det första "lärare" vi möter i livet men den första som får betalat för att utbilda oss. Därför har förskolläraren också en hel del ansvar mot de vi möter i vårt yrke, ansvar som vi lär oss i lärarutbildningen.

Jag var nyss med i ett sammanhang där det talades om guldstunder man upplevt som lärare tillsammans med barnen i verksamheten. Vi blev ombedda att dela guldstunder med varandra. Den första guldstunden som delades av en förskollärare var när hen fått en kram av ett barn. Då vill jag backa lite. En kram från ett barn, vad säger den. Den kan säga att barnet har tillit till den vuxna, att barnet tycker om den vuxne, att barnet känner för den vuxne eller att barnet tror att den vuxne behöver kramen eller vill ha kramen. All känsla, allt fokus riktas mot den vuxne. I min tolkning får den vuxne i en kram bekräftelse av barnet. Det kan inte vara det som är vårt mål med yrket, att barnen ska bekräfta oss. Inte heller kan vi se det som , jo men det är väl bra, då gör kanske den vxne ett bättre job om den känner sig uppskattad av barnen. Då ska det alltså ligga på barnens förmåga att få de vuxna att känna sig uppskattade om den vuxne ska göra ett bra jobb?

När vi i förskolan försöker skapa relation med barnen som deras extra-föräldrar känner jag att det blir fel fokus. Hur skapar vi en professionell relation med barnen där barns sätt att kommunicera ligger till grund? Där vi möter barnen för att vi är nyfikna på dem inte för att vi vill "rädda" dem. Där barnen får vara våra vänner och våra lärare i att förstå hur de tänker, vad de vill och vad de behöver för att utvecklas. Barnen är i en mening också våra kollegor. De är en del av det sammanhang vi är i men vi har olika typer av roller. Vår roll är ansvaret för verksamheten, för barnens säkerhet och deras växande. Vi ska ge barnen förutsättningar, förutsättningar som de vill ha.  Dessa kan vi bara utröna om vi verkligen lyssnar till barnen och likställer dem med oss som människor. Givetvis ska barn få kramar, få sitta i knät bli hållna i handen, tröstas och bli omhuldade men det är på samma sätt som dina kollegor behöver det- medmänsklig förståelse och värme, inte föräldraskap.

Nej barnen är inte till för oss, vi är till för dem. En guldstund i förskolan borde vara där barnen kommunicerar sin självkänsla, när barnen ser varandras omtanke, varandras lärande, varandras kunnande, inte centreras till den vuxnes behov av bekräftelse.


7 nov 2014

#fskriks Martina Lundström- Lektionsbanken för förskolan

Martina Lundström är pedagogista, förskollärare och egen företagare med uppdrag att bygga upp Lektionsbanken för förskolan. Hon föreläste på Förskolans Rikskonferens om begreppen lektion och undervisning och vad de kan betyda för oss i förskolan. Martina menar att vi måste erövra begreppen och göra dem till våra egna och fylla dem med det innehåll som vi ser är vår praktik. Vi behöver dekonstruera begreppen, bryta isär vara nyfikna på förstå dem tillsammans, inte bara anta att alla tänker lika om dem.


Martina gjorde mig uppmärksam på att man i och med läroplanens införande av begreppet undervisning kan tänka på olika sätt om det å ena sidan kan man tänka ok, nu kallar det vi gör för undervisning och fortsätta arbeta som man alltid gjort, å andra sidan kan man tänka ok, nu ska vi undervisa i förskolan, vad betyder det för oss och hur gör vi då? Jag tänker att det Martina lyfter är väldigt viktigt, äger vi våra begrepp, har vi diskuterat dem och vet vi vad vi står tillsammans? 


"Vi behöver hitta en definition av en lektion som en lärande aktivitet, att bli rik på erfarenheter. "Martina Lundström
Martina klargjorde att uppgiften att vara pedagog innebär ett otroligt viktigt ledarskap och hon betonade att det inte handlar om att ta all plats själv. Hon menar att vi som ledare måste leda så vi ger barnen plats och möjlighet. Martina tog upp att vi ibland tappar vår lojalitet och blir lojala mot ”någon annan” i detta systemet. -Tänk på vem ni ska vara lojal med! För vem gör vi det? undrade Martina. Jag kan bara hålla med. I allt det systematiserande och mätande av kvalitet känns det ofta som vi gör det bara för att andra ska komma in och mäta, inte för att verksamheten för barnen blir bättre utan för att de vuxna ska klara "testet" på pappret.

Martina lyfte problemet i att vi som pedagoger ofta tänker på hur vi ska "fixa till det" för barnen istället för att fråga barnen; hur går vi vidare med det här? Här ser jag en klar skillnad mellan hur pedagoger arbetar. Om man "fixar till det", förbereder allt och hela tiden ser det som att det "hänger på den vuxne" om projektet ska gå vidare så är man fel ute. Barnen ska driva processen och det vi vuxna ska göra är att stötta upp med material, miljö och erfarenhet av vad som kan finnas och vara mjöligt, hjälpa barnen att organisera.

Martina tog upp barnens möjligheter i den pedagogiska miljön. Hennes utgångspunkt var att så som vi formar den pedagogiska miljön så formar vi också barnen. Hon jämförde tågbanor med mindre "bestämda" material som klossar, rör eller liknande. När ett material går att sätta ihop på ett sätt och inte användas på fler begränsar det barnens möjlighet att hitta egna vägar. Detta betyder inte att allt material som är "färdigt" ska kastas ut, utan att vi tänker vad för material vi väljer och varför vi har det. Materialet är en resurs för att utforska det vi är inne i och ger barnen olika möjligheter att göra det. Materialet är en del av våra pedagogiska resurser. Frågan kom givetvis upp direkt när Martina sa att de valt bort lego och tågbana. Varför gör ni det? Barnen tycker ju om det? Ja, varför gör vi det, just då, just där, men kanske inte nästa vecka, eller om en månad eller nästa år. Vi måste förstå att materialet inte är till för att fördriva tiden utan för att ge barnen möjlighet att kommunicera sina tankar och idéer. Hur kan vi då organisera miljön så att vi erbjuder alla de sätt att kommunicera på som läroplanen säger att vi ska göra? Martina tog också upp exemplet i att om det finns saker som vi vet vad man ska göra med så väljer vi dessa före att testa något nytt. Varför inte låta allt vara "nytt" istället för att ge möjlighet till variation, ge möjlighet till att se något annat än hemma. Hur utmanar vi barnen till att göra något som de inte redan gjort förut? Sen behöver man inte plocka bort utan man kan bara lägga till också, så länge man tänker på vad man gör och varför. Martina undrar om vi vill se barn som reproducerar den kunskap vi som vuxna redan äger eller om vi vill se barn som producerar kunskap själva. Här är ett viktigt ställningstagande tänker jag.

Martina tog sedan upp något som jag tror har oerhört stor betydelse för hur vi utformar vår verksamhet, vår undervisning (för att använda det ordet)- våra målformuleringar. Hon menade att om  dessa är för snäva och för inriktade på resultat hon barnen så stänger de dörrarna till ett bredare och djupare utforskande. Martina visade följande exempel:




När jag ser detta ser jag en klar utgångspunkt i ett överförande eller ett eget kunskapande där erfarenheter kan byggas vidare men det finns plats för eget kunskapsskapade.

Martina pratade mycket om flerstämmigt. Ett ord som jag tänker vi kan ta till oss. Hur flerstämmiga är våra miljöer? Hur mycket flerstämmigt erbjuder vi barnen. Jag tänker på nyanser avlocka saker, att vi vågar se på nyanserna i lärandet. Martina tog exemplet om vilka färger vi erbjuder barnen att arbeta med, ett löv kan ha mängder av olika färger och nyanser men erbjuder vi bara grönt så ger vi inte barnet möjlighet att upptäcka och laborerar med lövets färger.

Martinas, Ullas och Johannes föreläsningar hakade i varandra på ett bra sätt. De hade alla utgångspunkten i att vidga normen, att utgå från barnen och att ge barnen möjligheter att forma sitt eget lärande med den vuxna som organisatör. Det kändes som en värdefull helhet.

När jag först stötte på Lektionsbanken genom Martina var jag mycket tveksam till att på det sättet samla "lektioner" som jag såg det "lösa delar" eller vuxeninitierade aktiviteter. Jag tänkte lite som tips och trix-bank där man kan hitta "roliga grejer" att göra med barnen. När jag började kommunicera med Martina via twitter så förstod jag att så inte var fallet. Martina vill ge exempel på hur man kan gå tillväga för att driva meningsfulla projekt med barnen och vill att lektionsbanken ska ge möjlighet för pedagoger att dela sådana exempel. Vi diskuterade detta Martina och jag efter föreläsningen i torsdags och jag har fortfarande svårt att se hur man kan plocka ut mindre delar men förstår också Martinas strävan efter att försöka göra projekterande begripligt och göra det synligt vilka material, miljöer och sätt att skapa frågor och tankar runt det barnen är intresserade av som finns. Det pratas mycket men när det kommer till görandet så ser det likadant ut som vi alltid har gjort. Vari ligger skillnaden, nyanserna? Jag tänker att det är det som Martina och Lektionsbanken vill åt. 




6 nov 2014

Johannes Lunneblad-mångfald i förskolan – säger vi en sak och gör en annan? #fskriks14

Johannes Lunneblad är forskare och författare till boken ”Den mångkulturella förskolan. Motsägelser och möjligheter”. Han har forskat på hur man arbetar med begrepp som mångkulturalitet i förskolan genom att vara på plats en längre tid i en förskola och studera hur lärarna pratar om och skapar innehåll kring begreppet. 

Johannes forskningsresultat är ganska så sorgligt. Det han såg var att lärarna utgick från sin egen kultur som norm och valde själva ut de som uppfattades som annorlunda i sin barngrupp, de som hade föräldrar som kom från andra länder.Etnicitet blev det enda uttrycket för kulturen. Utifrån förslag som de själva uppfattade som kulturellt betingade så som högtider, sånger och ramsor bad de sedan föräldrarna bidra. Johannes ifrågasatte varför man inte först pratade om begreppet kultur, vad det innebär och vad kultur är för att sedan göra detsamma med begreppet mångkulturalitet. 

Jag kopplar direkt till Ulla Wiklunds föreläsning där hon ber oss vidga normen. För att få syn på normen så måste vi först ha förståelse för att den finns och synliggöra vad som är normala föreställningar hos oss och var dessa kommer ifrån. Vi måste förstå att vi är en del av en fostran, en kultur ett sätt att sortera och kategorisera. 

Johannes lyfte problemen med att göra någon till "den andre". Genom att lyfta vissa grupper på det sättet så sorterar man också ut dem från att tillhöra vi:et. Genom att be ett barn som kommer från Finland att rita "sin" flagga så berättar vi också för barnet att den svenska flaggan inte är deras flagga. Kan man inte istället ha flera kulturella identiteter? Kan man inte vara svensk och finsk samtidigt? När får man sin kulturella identitet och vem bestämmer det? Jag tänker att detta är högaktuellt då vi lever i ett samhälle idag där dessa frågor har lyfts. Det har också blivit en stor fråga om vad som egentligen är svensk identitet, svenska traditioner och svensk kultur. Varför har vi ett behov av att sortera oss i kulturella identiteter? Behöver vi veta vem den andre är för att kunna synliggöra vad vi inte är? Vem blir den andre och vad får den andre för villkor i samhället? 

I Johannes forskningsprojekt kom tillslut några av pedagogerna fram till att det ju faktiskt var så, att alla barn hade olika kulturer och att det inte handlade så mycket om att man kom från ett annat land. Alla hade ju sina "hemkulturer" som pedagogerna kallade det. Johannes menade att när man får syn på detta så blir det också en större förståelse för att kultur inte bara byggs utav de normer man befinner sig i utan också de man skapar själv i sin familj. Kultur handlar inte bara om etnicitet men vi gör det ofta till det. V säger kanske att vi inte kan arbeta mångkulturellt när vi arbetar i områden där vi inte har familjer som har invandrat till Sverige när vi i själva verket har lika många olika kulturer i de grupper som vi ser som homogena. 

Jag uppfattade det som att Johannes blev lite missuppfattad av några pedagoger som arbetar i mångkulturella områden (vem gör inte det...egentligen?) De ville (enligt min tolkning) berätta att bilden av förskolan, så som Johannes sett den i sin forskning, inte var sann. Jag tänkte att Johannes inte var ute efter att porträttera någon sanning utan att lyfta ett problem om vad kultur är, vem den andre är och få oss att tänka på hur vi sorterar och pekar ut den andre genom att hålla vår egen kultur som norm. Istället behöver vi se att alla familjer, alla individer har sina kulturer, vi behöver diskutera vad kultur är, eller kan vara. 

Vi behöver vidga normen. 





Teaser Ulla Wiklund- Vidga normen använd estetiken! #fskriks14


"Vem brydde sig om ett skapande barn med hemliga låtar?"

Med denna fråga inledde Ulla Wiklund sin föreläsning Skapandets och reflektionens kraft i och för förskolan. Hon berättar om sin barndom, hur hon i hemlighet skrev låtar för det var hennes skapande uttryck.Vem ser barns språk och barns utryck som viktigt? Borde inte vi göra det, vi i förskolan?

Så här presenteras Ulla Wiklund på hennes hemsida: 

Ulla Wiklund är uvecklingskonsult med inriktning på skolutveckling, pedagogik, estetik, kultur i skolan och språkutveckling. Hon har tidigare varit utvecklingskonsulent vid Rikskonserter och innan dess undervisningsråd på Skolverket/Myndigheten för skolutveckling. Där ansvarade hon för regeringsuppdragen om kultur och estetik i skolan, bibliotek och nationellt centrum för språk-, läs och skrivutveckling. Ulla har också verkat som lärare och forskare på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm i rytmik, metodik, didaktik och pedagogik. Hon är utbildad rytmiklärare och har i tolv år undervisat i såväl musikskola som för- och grundskola. (källa www.ullawiklund.se)

Ulla sjunger sig igenom sin föreläsning, med små sånger och tunn ljus röst blir det kusligt när hon sjunger om barn som ska få ris, som ska glädja sina föräldrar som ska vara rena och hela. 
Ulla lyfter var vi kommer ifrån; 
"Vi kommer från en syn där barn ska tycka om ekorrar, kantareller och vara glada."
Vi har fostrats in i denna norm om hur barn ska vara, hur vi kan bryta oss loss från den? Om vi inte blir medvetna om det, om vår egen syn på hur barn är, vad man ska förvänta sig av barn, hur de ska fostras så vet vi inte var vi har vårt utgångsläge. Vilka sånger vi väljer, och vilka böcker vi läser eller inte läser handlar mycket om våra rädslor. VÅGAR vi välja utmaningar? 

Ulla berättar om olikheterna i att arbeta med inlärning/utlärning och att arbeta med lärprocesser. Uppdraget är förändrat, vi arbetar numera med lärprocesser. Hon menar att barnen själva driver utveckling om vi vågar lyssna på deras innehåll deras frågor. För att göra detta måste vi låta barnen synliggöra sig själva, skapa sig själva på många olika sätt. Vilka språk använder barnen, vilka språk måste vi vara uppmärksamma på? Jag tänker mycket på att vi missar stora delar av barns språk för att vi tror att den bara är verbal. Ulla menar att skolor och förskolor med dåliga resultat behöver utveckla seriös verksamhet i alla språk som barn använder. 

Återkommer mina vänner! Nu är det dags för Johannes Lunneblad.




Förskolans rikskonferens 2014

NU vänner sitter jag mellan Martina Lundström och Erika Kyrk Seger i en full konferenslokal i Göteborg och ser fram emot en konferens med innehåll kring systematiskt kvalitetsarbete. Jag är här idag som bloggare och ska sprida tankar och ideér precis som jag brukar. Ni följer med va?


3 nov 2014

Att tänka på...


Apropå hur man kommunicerar om läraryrket. 

När vi var på Göteborgs universitet idag så fick vi ta del av det material som skickas ut för att locka lärare till yrket. Första bilden är en "Att tänka på ruta" från Förskollärarprogrammet den andra för Grundlärarprogrammet. 

Reflektion människor! Reflektion! Skriver inte mer om det nu.....(alla program har minst en "brasklapp" om att det är stressigt)