21 feb. 2015

Pedagogiska dokumentation del 3- att skapa dela-utrymme

Den klassiska samlingen är en förskolesituation som flitigt diskuteras. Den får ofta stå för det "pedagogiska" innehållet i förskolans verksamhet. Samlingar med olika innehåll, mattesamlingar, språksamlingar, musiksamling osv. många gånger med en vuxenstyrd idé där barnen i en förmedlingspedagogisk utgångspunkt får lära sig eller öva något särskilt område.
När man börjar förändra sitt arbete med dokumentationen och skapa möjligheter för pedagogisk dokumentation behöver man också organisera för delande av idéer och tankar för både barn och pedagoger. 
Förskolans kultur av samling kan dock erbjuda en sådan möjlighet om vi vågar ta idén och skapa en ny form. Med detta menar jag inte att man behöver förkasta allt som samling inneburit eller ta bort den från förskoleverksamheten. Många delar av vad samling innebär har stort värde i förskolan, både som ett arv av kultur och gemensamma traditioner, sånger musik och lek om barnen får lov att ha inflytande och vara delaktiga. Tanken om samlingen kan ge utrymme för andra sätt att göra och odla medbestämmande, delaktighet, idéutbyte och planerande tillsammans, något som behövs i arbetet med pedagogisk dokumentation.

Efter som språk och diskurs skapar förväntningar på innehåll och agerande började många förskolor byta ut ordet samling till ordet möte men namnet i sig förändrar ju inte innehållet. På vår förskola funderade vi mycket kring hur vi skulle förhålla oss till samling kontra möte och vi skapade ett möte och en samling under dagen med olika typer av innehåll.

På morgonen hade vi morgonmöte för att bestämma dagen tillsammans-barn och vuxna, se tillbaka på det vi gjorde igår med hjälp av dokumentation, skapa grupper för vidare lek/utforskande/konstruktion eller vad det nu blev, se på vad som behövdes göras under dagen och hjälpas åt med det. Barnen skötte saker som att läsa upp allas namn på listan, kolla vilka som var där, de presenterade sina idéer om vad de ville göra under dagen och delade sina idéer med varandra som de fått utifrån det vi hade lekt/utforskat/tänkt/gjort dagen före. Här fanns nu möjlighet för att diskutera dokumentation, och den process vi var inne i tillsammans. Vi vuxna stöttade med att fråga barnen om hur de tänkte och hur de hade gjort och vad de ville göra näst. Vi stöttade med att erbjuda utrymme för de grupper som bildats, ibland bildade vi grupper med barn som vi hade sett var inne på liknande spår och kunde ge varandra idéer. Vi stöttade upp med material genom att ibland presentera något som vi förberett utifrån det vi hört att barnen berättat om och ibland frågade vi helt enkelt barnen vad de behövde. Ibland behövde processen en ny fråga eller tanke och barnen hade alltid dem men ibland behövde de hjälp med att knyta ihop dem och skapa associationer till vad som skulle kunna undersökas.


Den mer traditionella samlingen flyttades till före lunch då vi sjöng ihop, lekte organiserade lekar, gympade, hade yoga, dansade, masserade varandra, hade avslappning, läste en bok eller vad vi nu ville göra. Här hade barnen ofta idéer om vad de tyckte var roligt eller att de ville visa något som det gjort hemma eller på fritiden som de ville dela med sina kompisar. Spontansamlingar kunde också dyka upp under andra tider på dagen när barnen ville göra något tillsammans.

Det som hände när vi införde morgonmötet var att barnen började vilja dela sina idéer när de förstod att de kunde påverka och driva vidare de processer vi var i tillsammans. Det blev viktigt för barnen att gå på mötet, att få vara med och planera att tillsammans skapa möjligheter, att diskutera, förhandla och arbeta tillsammans. Plötsligt var det barnens idéer och tankar som bar verksamheten och vi vuxna fick möjlighet att pedagogiskt leda utan att hela tiden skapa innehåll för barnen. Barnen var engagerade och de kunde sitta i en halvtimme till fyrtio minuter och diskutera olika idéer och vad de skulle göra med dem, hur de kunde prova dem osv. Vi vuxna var också en del av detta givetvis, våra frågor var viktiga liksom barnens, men de var mer tillsammans än de varit förut, de var mer jämlikt värda om ni förstår vad jag menar. Vi laborerade med att ha morgonmötet i halvgrupp eller helgrupp men kom snart ram till att alla behövde vara med för att få helhet i det vi skulle göra tillsammans. Ansvar ligger på pedagogerna att känna sin barngrupp väl för att se alla barn olikas sätt att delta. Här uppstår också möjligheter att  som pedagoger fundera kring rättvisa och hur ett barn måste vara, på vilka sätt ett barn är delaktig. En diskussion  och en tanke som också ska dryftas i barngrupp.

Morgonmötet blev utgångspunkten i barnens och de vuxnas delande av idéer kring vad innehållet i verksamheten skulle bli. Vi hade tillsammans skapat en delar-utrymme som bar de trådar som vi arbetade med. Där vi kunde trassla tillsammans, tänka tillsammans och som mynnade ut till att vi sedan gjorde tillsammans.

Jaha tänker ni! Det där kan väl gå med de äldre barnen, men hur blir det med de yngre som inte kan verbalisera sina tankar? Ja, de allra yngsta kommer vi till i nästa del. Håll ut i tills dess!

16 feb. 2015

Pedagogisk dokumentation del 2- pedagogernas möjligheter

När man arbetar med pedagogisk dokumentation så får man möjlighet att fundera över sin roll och sitt agerande som pedagog. Man få möjlighet att öva sig på att lyssna och vara genuint nyfiken på vad människor tänker och gör. Man får också fundera på vad det är att vara förskollärare, sina egna erfarenheter som lärare och människa, vad kan bidra med och hur man pedagogiskt leder ett sammanhang med barn och vuxna som ska arbeta tillsammans. När man börjar synliggöra hur man tänker tillsammans med barn och kollegor så sätter man ord på den barnsyn och kunskapssyn man har. Det är läskigt att göra, man släpper in andra i ens tankar och ens görande. Många pedagoger har jättesvårt för detta och känner sig osäkra. Detta för att det, för de flesta av oss, alltid har funnits ett rätt och ett fel i det vi gjort och lärt. När vi då kliver in i ett sätt att arbeta där vi måste synliggöra det vi tänker, tycker och gör så måste vi blotta oss själva. Det vi hittills har gjort upplever vi då plötsligt vara "fel" och det "nya" som kommer blir plötsligt det "rätta". Det är inte konstigt eftersom det är så vi är uppfostrade. Vi förkastar det vi kunnat och försöker lära oss "det nya". Kanske är det nödvändigt för oss? Kanske är det en del av processen att förkasta och försöka bygga nytt? Den möjlighet vi får är att pröva våra erfarenheter som lärare mot det uppdrag vi har. Genom att diskutera och undersöka saker som vi upplever som självklara närmar vi oss förståelsen av hur olika vi kan tänka och göra. Då får vi också möjligheten att förändra våra sätt att agera och på så vis förändra förutsättningarna för barnen och oss själva. Det är ofta här vi börjar, vi förändrar vårt förhållningssätt. Vi skapar en massa frågor och börjar bli osäkra på vad det är vi egentligen gör. Många känner att de inte vågar göra för att de är rädda att det ska bli "fel". Vi är också rädda för att ta över någon annans sätt att göra för vi har ju hört att varje verksamhet måste hitta sina sätt. Vi famlar och finner upp hjulet på nytt och många gånger tar det fasligt lång tid för vi vill gärna tänka "färdigt" före vi faktiskt gör något.

När vi började prata om att följa barnen och att lyssna på barnen så blev det en reaktion hos pedagogerna som gjorde att man backade och släppte allt och bara servade barnen med det de ville och släppte all tanke på att leda (förutom i "rutinsituationer"). Det blev (är) nästan lite fult att leda, att komma med några initiativ, att lägga till sina referenser till barnens arbete. Många upplever att det är svårt att få något sammanhang för att barnens idéer hoppar hit och dit för att de hela tiden kommer på nya saker som de är intresserade av. Pedagogerna hjälper barnen att driva idéer men barnen hittar snart något nytt de är intresserade av. Pedagogerna står handfallna och vet inte hur de skulle få barnen att hänga vid och fördjupa något av alla de områden som de nosade på. Det blir också svårt att veta vilka av alla barns idéer man borde följa. Om man nu ska följa barnen så borde det väl gälla alla barn, lika mycket, så det inte blir orättvist eller att några som hörs mest och kan uttrycka sina idéer? Vi kliver ut ur något som har varit beständigt och in i något som hela tiden är föränderligt. För att klara denna föränderlighet gäller det att man skapar ramar för sitt arbete som syftar till att odla de idéer om vad det är vi behöver göra.

en linjär process....

Jag tänker att pedagogisk dokumentation kan vara ett förhållningssätt men också ett arbetssätt. I valet att arbeta med PD gör vi också valet av ett sätt att se på barn och på kunskap. Vi väljer att tro att det finns många olika sätt att tänka och att vi tillsammans genom att synliggöra dessa sätt bygger vår kunskap. Vi inser också att olika sätt att göra ger olika utgångar i vårt arbete som inte behöver vara rätt eller fel utan bara just olika. Vi kan ställa dessa i förhållande till de strävansmål vi har satt upp för vår verksamhet och först där kan vi bedöma ifall de har gett barnen de möjligheter vi önskat. Jag upplever många gånger att det är förhållningssättet som har anammats först (vilket kanske är naturligt när man förändrar sitt sätt att tänka) men arbetssättet har inte riktigt följt med. Både Per Bernemyr och Harold Göthson pratar om detta. Vi har som pedagoger möjligheten att förändra både vårt sätt att se på barnen och förskolan och vårt sätt att arbeta. Det enkla (?!) här är att byta till låga bord och ge barnen riktigt porslin, utöka miljöernas rikedom och säga mera ja. Allt detta skapar givetvis möjligheter för barnens autonomi men ger egentligen inte dem mer inflytande över vilket innehåll som lyfts i verksamheten. Vi kan prata om hur vi bygger in förväntningar i miljöerna med hjälp av dessa möjligheter men att förändra de yttre förutsättningarna är bara början med hjälp av pedagogisk dokumentation gör vi sedan det fördjupade arbetet där allas våra idéer, tankar och erfarenheter tas tillvara. Jag brukar fundera på vad som är hönan eller ägget men tänker också att när vi inte pratar om en linjär process så kan det heller inte finnas något som är början eller slutet, allt är sammankopplat och ger spår och möjligheter i processen.

..eller en cirkulär?

I nästa del av Kullerbyttans serie kring tankar om Pedagogisk dokumentation kommer jag skriva mer konkret. Hur kan man göra? Hur gjorde vi? Jag börjar skriva om att organisera för delande, och ni får tänka tillsammans med mig och det arbete jag, mina kollegor och barnen gjort. Det kanske är naivt av mig att försöka utröna arbetssätt för pedagogisk dokumentation när allt som sagt hänger ihop, men jag tänker att vi ändå måste ur handlingsförlamningen som all denna komplexitet kan ge och börja göra. Hittar vi former för det så kan vi ju i alla fall börja förändra. Eller vad tänker ni? 

15 feb. 2015

Pedagogisk dokumentation del 1 - barnens tankar bär

Jag har länge funderat på hur jag ska kunna reda i tankarna om pedagogisk dokumentation (PD) och det systematiska kvalitets arbetet (SKA). Jag vill någonstans fundera kring varför vi dokumenterar och vem som får något ut av det. Det är väl lite så överlag nu. Hela utbildningssystemet har tagit en ordentlig sväng mot att mäta och kvalitetssäkra och kunna veta vad kvalitet är. Jag känner mig väldigt skeptiskt till det även fast ni som läser Kullerbyttan vet att jag ständigt håller fram barnens rätt till en förskola som utmanar dem och kittlar deras nyfikenhet. Det fokus som jag tycker mig se, som har stärkts sen SKA har lyfts fram, känns som ett vuxenfokus där vuxna ska kunna se på vad verksamheten ska utveckla. Visst, jag tänker att det delvis är bra, det är viktigt att utveckla verksamheten men på vilket sätt måste vi nog fundera lite till på. Vad är det som händer när vi organiserar vår tid och hur låter vi verksamheten, det barnen och vi faktiskt gör och tänker bli centrum för det vi håller på med?

Pedagogisk dokumentation har kritiserats för att det tar tid från barnen och är väldigt vuxenfokuserat, att det är vuxna som ska lära av hur barn lär för at utveckla verksamheten, vuxna som forskar på barn.  Den har kritiserats för att vuxna bara står bredvid och dokumenterar och inte är i verksamheten tillsammans med barnen. Jag kan se stora risker här om man gör barnen till objekt för dokumentationen och gör försök på dem kring vad som blir en bra verksamhet. För mig är det inte pedagogisk dokumentation, för mig handlar det mer om att förvilla sig i det systematisk kvalitetsarbetet. Kanske lägger man fokus enbart på handlingar där man lyfter verksamhetsfrågor-organisation och dylikt bland pedagoger och ledning för att utvecklas tillsammans. Det har vuxenfokus och verksamhetsfokus men kanske inte alltid så mycket barnfokus? Jag känner på dessa tankarna nu och ni får gärna tänka tillsammans med mig, men jag tänker att det är viktigt att lägga upp dem på bordet och vara kritiska till vad, varför och hur vi dokumenterar.

Den pedagogiska dokumentation som jag talar om, skriver om och praktiserar med barnen och mina kollegor är något annat. Harold Göthson sa det bra, han beskrev att när man upplevt pedagogisk dokumentation som en motor för verksamheten så tycker man inte längre att den tar tid från barnen eller verksamheten, man upplever istället att man inte kan vara utan den. För mig är den pedagogiska dokumentationen när vi synliggör våra idéer, både barn och vuxna så att vi kan tänka mer om dem tillsammans, förstå olikheterna i våra sätt att tänka och dra nytta av dem.


Denna vägg är full med dokumentation, det är anteckningar från möten, skisser på robotar, tankekartor över vad barnen tillsammans vet, frågor som barnen har, bilder på hur barnen genomfört sina idéer, inspiration från andras idéer. Denna vägg är en dokumentationsvägg från barnens projekt om Labyrint, barnprogrammet på SVT som de arbetade med för ett år sedan. De drev mängder med olika hypoteser, tankar och frågor kring vad de upplevt i relation till programmet och hittade på sina egna historier och lekar tillsammans. Här kunde de stå och diskutera det de gjort eller de de höll på med eller det de skulle göra. De kunde fästa upp idéer som de ville dela med varandra och tänka om andras. Här fanns också plats för pedagogernas idéer, pedagogernas frågor till barnen och tankar om vad barnen höll på med och vad vi tänkte kring det som hände med Labyrint, hur vi kopplade olika områden till läroplanen och vilka idéer vi fick i relation till samhället. Våra uppgifter som vuxna var att vara nära och vara del i arbetet för att kunna utmana barnens ingångar, ge dem möjligheter att tänka och dela idéer och tankar, lägga till våra erfarenheter, skapa utrymme för intelligenta sammanhang där barnen kunde driva sina tankar och utforska de frågor de hade. 
När dokumentationen blir sån att den är ofärdig mest hela tiden, när den förändras och utvecklas, när den får oss att tänka ett varv till, när den synliggör det vi tänkt och tar oss vidare eller bredare eller djupare eller vart vi nu väljer att gå, då är den värdefull, då lever den och då utvecklar den barnens och vårt arbete. 
Tillsammans med barnen gör vi det viktigaste, delar tankar och idéer och tänker om dem tillsammans samt prövar och utforskar dem. Det är detta som borde vara fokus nr ett- att barnens tankar får lov att driva innehållet i verksamheten och att vi vuxna ger barnen sammanhang att odla sin nyfikenhet i. 

Det vi sen gör när vi samlar dokumentationen, när vi för samman processen, barnens tankar, våra tankar, allt vi gjort tillsammans då blir det bara en dokumentation. Då kan vi genom att systematisera ge en inblick i vad barnen möter i verksamheten, vad vi har gjort för att möjliggöra för barnen, vad vi kan bli bättre på osv. Då blir dokumentationen en produkt. Då blir den en berättelse över vad som har skett men när den lever, när vi delar och tänker och utvecklar då är den pedagogisk. 


9 feb. 2015

Förskolan Syrenen, Lina och Eleonor #intervjuserie #sett2015


Visst har ni väntat på att få höra pedagogerna från Förskolan Syrenen? Lina Svensson är legitimerad förskollärare och Eleonor Andersson är legitimerad förskollärare och pedagogista. Lina och Eleonor arbetar på förskolan Syrenen som med sin blogg har inspirerat förskolor över hela Sverige i arbetet med sina pedagogiska miljöer. De har stort fokus på de allra yngsta och har gjort en resa från en förskola där man ser de yngsta som gulliga, små barn med stort fokus på omsorgsbiten, till att arbeta med barn som aktiva utforskare. Om denna resa kommer de berätta under sin föreläsning på SETT2015 men först ska vi fråga dem lite om deras förväntningar inför SETT2015. 



Hur känner ni inför er medverkan som föreläsare på SETT 2015?

-Det känns otroligt spännande och häftigt att vara med på SETT 2015. När vi startade vår blogg i oktober 2013 hade vi ingen aning om vilken genomslagskraft det skulle få. Det känns smickrande att vi ens fanns med i tanken, som föreläsare, hos arrangörerna till SETT .

Varför är just det innehåll ni ska föreläsa om på SETT2015 viktigt för åhörarna?

-Vi vill visa på att det inte ska spela någon roll vilken ålder barnen har, barn kan om de ges förutsättningar.  Ett barn är inte på ett visst sätt utan de blir på olika sätt i olika sammanhang. Det är väldigt avgörande för barnen vilken pedagog jag väljer att vara! Här spelar synen på barnet, kunskap, pedagogen och lärmiljön en stor roll.

Vad önskar ni att åhörarna tar med sig från er föreläsning?
-Vi vill visa att det går att åstadkomma mycket med små medel. Det viktiga är att man som pedagog är sinnligt närvarande med öppna ögon och öron. Att man vågar gå utanför trygghetsramen, våga prova, våga misslyckas och försöka på nytt.

Vad vill ni hitta inspiration kring/vad ser ni fram emot för egen del på SETT 2015?
-Vi hoppas att vi ska kunna få mycket inspiration kring möjligheten att utveckla användandet av IKT som en del av verksamheten på vår förskola, dels genom föreläsningar men även genom möten/nätverkande med andra pedagoger på plats. 
Vi tackar Lina och Eleonor och ser fram emot att möta dem på SETT2015! 

Christian Eidevald #intervjuserie #sett2015

Nu mina vänner, nu börjar peppen inför SETT 2015. Förra året inledde jag en intervjuserie med de föreläsare som skulle komma till SETT2014 och föreläsa med inriktning mot förskolan. Den blev populär och gav er en inblick i hur föreläsarna skulle angripa sina ämnesområden och vad de själva ville ta del av på SETT. Därför fortsätter jag i år med samma tanke. Framöver hjälps vi åt att göra SETT-dagarna till Sveriges främsta nätverksupplevelse och alla möts vi kring de föreläsare som bjuder på innehåll och tankar som de själva brottas med och som de vill tänka mer om tillsammans med er på SETT.

Först ut är Christian Eidevald. Christian är legitimerad förskollärare och lektor i Barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. Han gav ut boken Systematiska analyser för utvärdering och utveckling i förskolan: Hallå, hur gör man? 2013 och utifrån den kommer Christian behandla vad vetenskaplig grund innebär och hur man systematiskt kan dokumentera och analysera på ett vetenskapligt sätt. 


"Genom att förstå att flera olika vetenskapliga grunder konkurrerar med varandra i anspråken på att definiera hur förskolans förstärkta uppdrag kan tolkas och genomföras blir komplexiteten synlig, vilket också innebär olika möjligheter att arbeta med uppdraget. Uppdraget som är formulerat så att förskollärare ska följa barnens förändrade lärande i relation till formulerade målområden, utan att för den skull bedöma barnen. Det är i stället förskolans systematiska kvalitetsarbete som ska bedömas, ett arbete som om man "får till det" kan stödja verksamheten snarare än att "ta tid" från den."
Christian Eidevald
Så då startar vi med att fråga Christian; Hur känner du inför din medverkan som föreläsare på SETT 2015?

-Det ska bli spännande att möta praktiker, chefer och andra föreläsare kring arbetet med att utveckla förskolan. Dessa möten är min ”drivkraft” som forskare.

Varför är just det innehåll du ska föreläsa om på SETT2015 viktigt för åhörarna?

-I tider där kunskaper och lärande allt mer präglas av ett samtal om mätbara ämneskunskaper är det otroligt viktigt att vi ”hamnar rätt” i hur vi använder olika metoder och instrument. Rätt använt kan dessa vara viktiga tillgångar, men det finns samtidigt risk att dessa används på sätt som motverkar intentionerna i styrdokumentet.

Vad önskar du att åhörarna tar med sig från din föreläsning?

-Jag hoppas att vi tillsammans kan se att det systematiska kvalitetsarbetet är något som både kan vara roligt och givande och inte, som ganska många ger uttryck för, ”ytterligare en grej” som ”lägger sten på börda”. Om man hittar bra former för det systematiska kvalitetsarbetet, kan det faktiskt göra arbetet både lättare och roligare.

Vad vill du hitta inspiration kring/ vad ser du fram emot för egen del på SETT 2015?

-Jag hoppas på spännande möten av intresserade och engagerade pedagoger, ledare och forskare som tycker att förskolan är både viktig och rolig! 

Vi tackar Christian Eidevald och ser fram emot att höra mer om hans tankar på SETT2015! 

7 feb. 2015

Det var inte en föreläsning...det var etthundrafemtio...

I onsdags kväll var jag på föreläsning med Harold Göthson, via Nätverket Kalejdoskop och Göteborgs Universitet. Harold föreläste för en fullsatt sal med runt 150 personer på Pedagogen i Göteborg. Det var varmt, trångt,  det fanns ingen luft och luften var tjock av tankeverksamhet.

Harold inledde med en intressant reflektion om hur vi kan äga eller veta vad vi tillför i andras erfarenheter, vad människor tar med sig av det vi säger under till exempel en föreläsning. Han började med att säga att denna kväll skulle han föreläsa för oss, men det var inte en föreläsning som skulle bli till här ikväll det var 150 st. Alla i som lyssnar kommer höra olika saker, dra olika slutsatser, tänka olika om det som sägs och lägga till våra erfarenheter till det. Sen kan de gå tillbaka till sin verksamhet och säga, så här gör vi för det har Harold sagt. Har han det? 


Det där med lyssnandet är verkligen intressant. Vi kan ju inte lyssna utan att tolka. Vi kan inte lyssna utan att filtrera genom våra egna erfarenheter. Redan när vi lyssnar så är det vi hör inte exakt det som personen ifråga vill säga. Jag menar inte att vi ska sträva efter ett sådant lyssnande, som på något sätt skulle vara helt "fritt" från att passera igenom våra erfarenhetsfilter. Jag menar bara att vi ska vara medvetna om det. Vi hör inte vad andra säger vi hör det som andra säger genom våra egna erfarenheter. Någon har sagt; 
"Vi ser inte saker som de är- vi ser saker som vi är. "
Jag började direkt tänka på dialogen, hur viktig den är för att försöka förstå varandras olika tankar och tolkningar om vad det är vi håller på med. Efter som jag är väldigt engagerad i delarkulturen och nätverk så tänkte jag direkt på hur vi genom detta nätverkande övar på att lyssna, att dela våra egna tankar och att utveckla och spinna vidare på andras. 

Det vi gör när vi gör så är att vi skapar en reflektionskultur, en kultur av att tänka och formulera våra tankar tillsammans. Harold pratade om hur barnen i förskolan har rätt att vara i en reflektionskultur där både barn och vuxna är involverade. Barn har rätt att få tänka och dela tankar med varandra och med de vuxna, att tidigt få möta detta med de rättigheter och skyldigheter som kommer med det är en förutsättning för att ett demokratiskt samhälle ska kunna växa. 

 Harold berättade hur han tänkte om hur man kunde strukturera den undersökande processen. Han började med att berätta att när vi valt ett område som intresserar oss så måste vi tänka om vad det område är för oss, oavsett om vi talar om barn eller vuxna. Vi tänker tillsammans med andra och samlar våra idéer tillsammans- gör dem synliga och låter dem mötas. Efter vi har sett alla idéer kan vi en gång till tänka om dem för då har andras erfarenheter lagts till till det vi har tänkt. På detta sätt kan vi sedan bygga vidare på varandras idéer och förståelse och hitta områden att fördjupa oss i.

Jag tänker på omöjligheten i att kontrollera ordet, eller kanske är det tanken jag tänker på? Vem som tolkar vad, vem som äger det, hur det växer och vrids och reflekteras över och diskuteras, återges och sprids. Vad har han sagt? Vad sa han, egentligen? Vad menade han när han sa så? Hur tänker jag om det? Genom att gå i dialog kan vi utforska vad vi menar och hur vi tänker och lägga till andras erfarenheter till våra erfarenheter och få nya erfarenheter utifrån det. 

Är det viktigt då? Är det viktigt vem som sagt vad och om det är sant, och vad är sant egentligen? Kan vi kopiera andras sätt att göra eller behöver vi inspireras av andras sätt och sedan formulera och göra våra egna sätt? Kan vi bara göra eller måste vi tänka och göra samtidigt? Vi separerar gärna detta när vi utvecklar våra verksamheter. Vi vill tänka färdigt först, före vi gör och ibland bara gör vi utan att tänka nåt. Jag tänker att det finns en mellanväg här. Vi gör och vi tänker samtidigt. För vi måste öva oss att tänka när vi gör. 

Vad är förskolan för er? Vad betyder den och vad vill ni den ska vara hur vill ni den ska verka? Har ni funderat på det? 



1 feb. 2015

Reducerad till en Rutinsituation? - att ge barnen makt över sitt eget liv

Jag spinner vidare på tankar från en twitterreflektion tillsammans med @mammahensvarld Jenny Henriksson och hennes inledande frågor
och ett blogginlägg från Mathias Köppen - Krav, tvång, makt som fick tankar som har legat i vila ett tag att blomma upp igen. Så här kommer mitt lilla bidrag att fundera över.

Vad är en rutinsituation? I ditt vuxna liv, ja du som arbetar på kontor eller i en affär eller någon annanstans som inte är en förskola, vad skulle du benämna som en rutinsituation i din dag? Är det när du klär på dig på morgonen, äter lunch, när du går ut en sväng på din rast eller när du går på toaletten? Gör du det på rutin? Betyder det något för dig i ditt liv? När bli något reducerat till en rutin? Eller har rutin inte det det förminskade värde jag tillskriver det?


Jag har funderat en hel del på det här med rutinsituationer som de benämns på förskolan och hur de vuxna tar makten över dem och kan helt och fullt vända från en inkluderande, öppen och inkännande pedagog till en härskande, avstängd och exkluderande pedagog. Per Bernemyr sa det, när han handledde på vår förskola, att det är i mellanrummen man ser det, hur barnen blir lyssnade till och hur gruppen tar hand om varandra. Inte på samlingen när det är uppstyrt av pedagogerna utan när barnen får vara i mellanrummen och pilla med sitt. Då märker man om det finns inkludering, omhändertagande och relation i gruppen.

Ofta hör jag pedagoger dela upp dagen med barnen i projekterande och rutinsituationer och kanske även en sväng med "fri lek". Jag har också oroat mig för hur rutinsituationer ska lösas och har många gånger suttit och pratat med kollegor och försökt lösa problem som uppkommit när barngrupperna varit för stora eller barnen varit för små eller tiden varit för kort, eller maten har blivit kall. Alltid har problemet legat utanför vår kontroll och vi har fått hantera det bäst vi har kunnat. Jag har också tänkt att jag, eller hört att andra, varit ensamma med så och så många barn. När vi började samarbeta kring detta på vår förskola, barn och pedagoger så har jag helt ändrat syn på de sk. rutinsituationerna. Det som vi kallar för rutinsituationer kan i själva verket vara något helt annat. 


Ett arbete som mina kollegor gjorde med de allra yngsta barnen på vår förskola var just att försöka ge barnen makten över hur de skulle gå tillväga i att ta hand om sig själva tillsammans. Märk noga hur jag uttrycker det, ta hand om sig själva TILLSAMMANS, för det handlar inte om att var och en klarar sig själv utan hur man kan ta makten över sin egen vardag och skaffa sig det man behöver men också att se till att andra runtomkring får det de behöver. Genom att erhålla kunskap om hur och var så kan man också dela den med andra och få flera att kunna. Detta var alltså ett gemensamt arbete för barn och pedagoger. Pedagogerna hade makten över att fördela tiden, tillgång till mat osv men det de gjorde var att ge barnen möjligheter att delta, att göra det synligt hur det fungerade och var man hämtade, lämnade, var saker fanns, hur det kunde gå till. Pedagogerna var också öppna i att låta barnen göra på sina sätt så länge det inte blev ett problem med säkerhet. Att som vuxen våga frångå sin egen inrutade tanke och dela med sig av makten till barnen är svårt och det ger också en oro över att göra rätt och ge tillräckligt mycket stöd. Genom att verkligen lyssna på barnens försök, förslag och tillägg hittade mina kollegor och deras barngrupp sin väg att gå. Här synade man allt i skarvarna och funderade på hur det kunde vara. Varför man gjorde på visa sätt och hur det blev om man gjorde på andra sätt. Det krävs mycket tillit, både från pedagogerna mot barnen men också mellan barnen och från barnen till pedagogerna. Ett lästips här är helt klart Lyssnandes Pedagogik av Ann Åberg och med teoretiska tillägg av Hillevi Lenz Taguchi där Ann beskriver just ett sådant arbete om hur man bryter ner strukturer och börjar syna sin vardag med barnen.

Jag tänker på vad vi väljer att dokumentera i förskolan, vad vi väljer att synliggöra. Jenny, som skrev tweeten här ovan, sa att hon bara hört och sett om projektarbete från förskolor som arbetar med inspiration från Reggio Emilia och inte hur man gör med resten av dagen. Jag tänker att detta är ett synliggörande av vad vi i förskolan väljer att visa upp och i det valet finns säkert också etiska och uppdragsmässiga val. Jag tänker återigen på mina kollegor som valde att dela sitt arbete kollegialt på vår delar-dag i kommunen. De ville få andra att tänka tillsammans med dem kring hur vi kan förskjuta delar av makten vi vuxna har på förskolan vidare till barnen. Många saker som andra pedagoger tänkte var omöjliga att göra med små barn hade mina kollegor gjort med hjälp av en stark tilltro till barnen och ett stort lyssnande som inte handlade om att skapa anarki utan som handlade om att plocka fram allas olika tankar och sätt att göra för att tillsammans förstå varandra och den vardag vi lever i. Här är nätverken en stark kraft för förändring för barnen på förskolan. När pedagogerna möts och får syn på varandras verksamheter kan mod och hopp väckas och möjligheter ges. När verksamheten blir transparent mellan dem som arbetar däri kan erfarenheter delas. Sedan har vi vårt uppdrag och kan inte dela vad som helst med vem som helst. Barnens integritet, föräldrarnas önskningar är alltid ett etiskt ställningstagande och ska noga diskuteras och vägas.

Alla förskolor som säger sig inspireras av RE arbetar olika, för det är just vad de förskolorna och de pedagogerna väljer att inspireras av som blir deras uttryck på just deras förskola. Alltså är det olika överallt. Det vi gemensamt har att förhålla oss till är läroplanen. Här finns starka värdegrundsuppdrag som inte går att förringa. Det jag och mina kollegor inspireras av kring Reggio Emilias sätt att arbeta och tänka om barn och förskola är barnens och förskolans plats i samhället, barnens möjlighet att utforska sina egna teorier före de får tillgång till fakta och sedan kunna förhålla sig till dessa, att väva samma fakta och fantasi, att veta att barn har sina referenser och sin historia med sig till förskolan, att involvera föräldrar i barnens och förskolans arbete, att dela och reflektera tillsammans med barn och kollegor. För mig handlar det mer om värden än metod, att förstå förskola och i relation till den barn, pedagoger och föräldrar på andra sätt. Vidare inspireras vi också av synen på kunskap som något vi skapar tillsammans och som är föränderligt. Alla som tar del av forskningsrön vet ju det, att det som var sant igår, inte helt säkert är sant idag.


Så hur ska vi avrunda det här då? Jo, om vi börjar med att se på verksamheten som en helhet, som en obruten cirkel där allt ingår som vi alla behöver under dagen i samklang med det vi är nyfikna på och det vi vill ära oss mer om. Allt detta arbete bygger på våra relationer till varandra och vår förståelse för varför vi är där vi är. Så om vi utforskar det tillsammans, oavsett om det är i stort eller smått och ställer det i relation till förskolan, samhället, Sverige och världen (och rymden and beyond?) så gör vi nog det vi borde göra tänker jag.....lite som livet i stort faktiskt.


26 jan. 2015

Att blanda ihop kreativitet med variation #linedu #bett2015




"I kreativitet ingår att frambringa nya idéer, vara originell, genomföra idéerna och att bearbeta dem. Fantasi är till skillnad från kreativitet uteslutande en kognitiv process; kreativiteten leder till ett resultat eller en produkt.

Wikipedia sökning: Kreativitet

Bild från Louisiana

Efter studiebesöket på en av skolorna i London så diskuterade jag med några svenska förskolechefer om vad den skola vi besökt hade gjort med sina digitala verktyg. Det jag uppfattade var att lärarna gjorde traditionell undervisning/förmedling fast med digitala verktyg. De samlade visserligen in barnens tankar om vad de var nyfikna på/ville lära sig mer om men sen var det läraren som planerade upp innehållet och barnen härmade efter.

Barnen lärde sig verktygen med hjälp av samma innehåll som förut. Ett exempel var att barnen i en tvåa satt och gjorde Keynote presentationer som alla hade samma innehåll- Antarktis, ett annat var barnen som gjorde vulkaner där läraren projicierat upp en vulkan på en smartboard och sedan hade barnen samma färger, samma material, samma metoder för att göra vulkaner. Steg för steg, på samma sätt. Barn som inte ville göra på det sättet, rättades in i leden. Man använde lärarnas förkunskap, de planerade upp och barnen härmade efter.

Jag pratade med flera av barnen om vad de gjorde, hur de gjorde och de var mycket bra på att beskriva vad de höll på med. När jag frågade dem vad de tyckte var roligast på skolan så var uteslutande svaren LEKA eller SKAPA, det såg dock tyvärr ut som att de fick göra väldigt lite av just detta. Ingen av barnen svarade att de de gjorde just där just då var något av det roligaste.

I diskussionerna efteråt blev det i alla fall en krock i tanken när jag försökte problematisera kring hur barnen på skolan gjorde samma saker som förut fast nu med digitala verktyg, att inget egentligen hade förändrats. Jag ställde frågan till en av huvudlärarna på skolan, om vilken som var den största förändringen i lärandet för barnen och de vuxna efter de infört alla de digitala verktygen och hon svara att de underlättade arbetet för lärarna. Lärarna behövde nu inte ha en massa fysiska dokument utan kunde ha allt i sina Ipads, likaså kunde de skicka och använda den för kommunikation med eleverna. Luften gick ur mig litegrann. Den största förändringen med de digitala verktygens inträde i skolan var alltså att den blev papperslös? Inget om hur världen plötsligt steg in i klassrummet eller hur hierarkierna förändrades i vilken som äger kunskapen, så som många upplever det här i Sverige?

När vi fortsatte diskussionen på förskolespåret under eftermiddagen uppstod sedan något som jag finner mycket intressant. Något som jag stött på många gånger och som varit en stor frustration för mig särskilt för att jag kommer med fördjupad kunskap om estetiska utryck- konst, teater, och musik som oftast inom utbildning ses som grädden på moset eller som det där som gör den tråkiga undervisningen lite "roligare". Deltagarna från Sverige hade upplevt att man arbetade väldigt kreativt på skolan som vi besökt. Då tänker jag att man blandar ihop kreativitet och variation. Eleverna på skolan fick stor variation i metodval. De höll på med digitala verktyg men även med flera andra olika typer av material som silkespapper, kol, blyerts, klister, garn, oljepastell m.m. men innehållet var oerhört begränsat och samma för alla. Läraren visade barnen hur de skulle riva pappersbitarna, hur de skulle klistra dem på pappret, hon fångade till och med upp bitar som en liten pojke inte ville ha och klistrade fast dem åt honom. Det fanns en väg att gå.

Martina Lundström bloggade i veckan inlägget "Det snöar sällan från en blå himmel"om pysslet i förskolan och de vuxnas föregivet tagna rätt att tolka världen åt barnen. Jag tänker att vi ofta avgränsar kreativitet till pyssel och i alla välmening om att det ska bli rätt, gör just som läraren med vulkanuppgiften. Martina skriver:
"När vi söker efter "pyssel" söker vi då nyskapande av kunskap eller reproduktion av redan befintlig kunskap? "Pysslar" vi för att ha någonting att göra eller för att fördjupa, reflektera och utveckla?"
Jag ställde frågan om hur personerna i facebookgruppen Reggio Emilia-inspirerade förskolor och skolor i väst (som nu är landsomfattande och även har pedagoger från andra länder med) uppfattade kreativitet. Där fick jag en mängd olika kommentarer som sa att kreativitet är en förmåga att förverkliga idéer, att göra något nytt, att våga göra, ett idéflöde, spontanitet, känsla, individen unika möjligheter m.m. Jag fick också ett svar som pekade på att kreativitet kan vara en förmåga som gå att träna upp;
Tänker på citaten "begränsning är kreativitetens moder" och "kreativitet faller inte ner från himlen". Hur kan vi ge barnen och oss själva intelligenta uppgifter och sammanhang så att vi får öva på att bli (mer) kreativa? /Carina Lindblad
Jag tänker att det är väldigt viktigt, att det inte blir så att vissa personer är kreativa och andra inte. Jag tror som Carina att kreativitet är en förmåga som går att träna upp. Genom att sätta oss själva i situationer som kräver att vi tänker om och tänker nytt är ett sätt att utveckla kreativiteten. Dessa möjligheter behöver vi också ge barnen på förskolan.

För mig är kreativitet förmågan att kunna hitta lösningar när urvalet är begränsat, att göra något oväntat och se möjligheterna i den uppgift som ligger framför oss. Kreativitet har för mig inget med material eller estetik att göra. Det är en förmåga som kan ge möjligheter i en ateljé så väl som i en busskö, en trädgård eller en hårsalong. Kreativitet är det som gör att vi hittar nya ingångar, att vi kan skapa nytt genom att kombinera våra erfarenheter på nya sätt. Kreativitet är också att göra, inte bara tänka. Eller som Johan sa i REIVäst-gruppen.
Kreativitet är att kunna skapa det oväntade av det väntade. /Johan Fjellman
Just nu tänker jag mycket på kreativitet i förhållande till pedagogiska rum. Här kommer min största inspiration för tillfället; Olafur Eliason. (Tack Carina!) Man kan lyssna till detta på många olika sätt. Prova att lyssna ur ett lärande/utbildningsperspektiv och tänk på era förskolor. Mycket spännande vill jag lova!

24 jan. 2015

Vilda bananer, kuber och trådar #linedu #bett2015

Efter fyra intensiva dagar i London så flyger jag nu hem. Huvudet är fullt med intryck och tankar. Vissa är det mer reda i, andra är mer trassliga. När jag, Erika och Markus efter fredagens föreläsningar, plockade ihop våra tankar så redade vi lite i begrepp som vi tänkte kring, pratade om bilder vi hade av processer och nätverkande. 

Vi gled in på upplevelser av hur pedagoger och rektorer ibland berättar att de har ”kommit långt” på sina förskolor. Det kan handla om digital teknik, om pedagogisk miljö, om värdergrundsarbete, barnsyn eller reflektion, men själva begreppet man använder handlar om att man har kommit långt, eller kanske man säger att man har kommit olika långt på olika förskolor. Vi funderade på det där med långt, att ha kommit långt. Det borde betyda att man är i relation till en linjär process, att man har mål att uppfylla och att man har kommit med eller mindre långt med sikte på dessa mål.

Om vi nu funderar på det lite och sätter det i relation till att vi numera pratar mer och mer om processer som inte är linjära utan mer cirkulära eller rhizomatiska, förgrenade så får vi ju också förändra vårt sätta att prata om utveckling. Vi kan inte längre prata om vem som har kommit långt. När vi funderade över detta sa Markus att han såg det mer som att stå i ett trassel, att de som har hållit på ett tag har mera trassel runt sig. Man har, som Markus uttryckte det, dragit i flera trådar. Man har provat flera olika sätt, laborerat, känt in, reflekterar, hämtat inspiration, teori, filosofi från många olika ställen. Vi började pratade om trådar. 

Jag berättade att jag om jag känner mig lite overksam, rastlös eller oinspirerad kan ta en låda garntrassel och sätta mig på golvet med barnen och börja trassla ut och veva upp trådar som ligger huller om buller. Det brukar allt som oftast engagera många barn och vi klipper av trassel, sorterar och snurrar små bollar tillsammans. Men sa Erika, kan det inte vara en bild för nätverkande? Hon drog parallellen till att dra i trådar, reda ut och skapa mening bland trasslet tillsammans. Jag tänkte på den bilden, av mig och barnen på golvet, av alla trådar, trassel, saxar och samtalen om allt och inget. Visst är det så, att vi måste reda tillsammans i alla våra trådar, att vi måste försöka se vad som hänger ihop, vilka färger där finns och hur de kan samverka för att väva nya sätt att förstå vår värld, lärandet och växandet däri. 

Jag blir ibland lite orolig när man som utbildare inte vill dra i flera trådar, när man nöjer sig med en tråd och vevar bara den. När man inte känner till, eller vill känna till, vill ta reda på mer om olika perspektiv på utbildning, samhällsutveckling, hållbarhet, relationer och diskurser. 


Under torsdagens studiebesök på Anson primary school utanför London visade Simon, som jag tror var huvudlärare, oss en bok; One kubik foot av David Liittschwager, där författaren tagit en kub (visst va det kul?!) och ställt ut i naturen på olika platser. I en timme hade han kollat vad som passerade igenom kuben. I regnskogen, i bergen, i havet. Mängder med insekter , frön och djur hade passerat, alla som viktiga delar i ett ekosystem. Han gjorde sedan samma sak i ett majsfält. Där hade han under tre dagar fått sex insekter som passerat kuben. I den hårt besprutade och planterade miljön fick variationen ingen plats. Där skulle det bara växa majs som skulle se likadan ut. Mångfalden var borta, produkten var det enda viktiga. Simon gick vidare till bananer. Bananfält med odlade bananer där inga bananer har några egna frön. Får man in någon missväxt går det inte att odla på den platsen något mer. Han jämförde sedan med vilda bananer, banan savuage. De är fulla med frön. De planterar sig själv var de vill och växer och frodas och förs med vinden så högt eller så långt bort som den vill. 

Simon drog paralleller till skolan. På Anson primary school vill de att det ska finnas mångfald, av tankar, uttryck, individer, kulturer. Han visade en bild på en vild banan och sa - Detta är vår önskan för våra elever, det kan låta konstigt men vi vill att de ska vara vilda bananer när de sluter på vår skola. 

Jag tänker på vilda bananer och hur de representerar någon som är full av kraft och möjlighet. Någon som har alla inneboende resurser och som kan slå rot och utvecklas var som helst. Jag tänker också på kraften i att vi har varandra, i att vi tillsammans kan skapa mod att rycka i alla de där trådarna. Att vi ska våga, som Markus sa, se vilka som hänger ihop, vilka som har trassliga knutar mitt på, vilka färger och texturer som bor i dem. Våga rycka i dem, lära, knyta ihop eller lösgöra. Använda oss av överraskningarna, av misstagen, av allt det där som gör lärandet spännande. Eller som Ewan McIntoch som föreläste på inspirationsförmiddagen hos Lin Education beskrev det; man kan inte hitta nya vägar om man inte vågar använda sig av sina misstag och de överraskningar som kommer. Hans råd var som följer

”To lean in on the interesting failures ”
Så, jag hoppas ni tar chansen att bli vilda bananer…och att ni även låter barnen bli det!

23 jan. 2015

Many to Many- kraften i närverken #linedu #bett2015

Är på BETT med Lin Education. Hela upplägget ärt tanken om nätverkandets kraft

Tisdagen startar med kortare inspirationsföreläsningar. Stämningen är hög vilket kan avläsas på det konstanta bubbel av dialog som sjuder i lokalen på vackra Beaumont Estate som Lin Education har hyrt för konferensen. 

Inleder gör Bonnie Stewart som med hela sin uppenbarelse, tydlighet och energi ger oss en kickstart in i nätverkandets betydelse och begreppet Many-to-Many. Bonnie menar att nätverken är metoden vi behöver för att filtrera det informationsflöde som finns runt omkring oss. Genom att bygga nätverk och genom att varje människa i nätverken är en liten nod som kan koppla ihop människor med varandra så skapar vi struktur i det som annars bara är ett flöde. Information ägs inte längre av några få som kan kontrollera vilka som får tillgång till den, nu är den ”fri och tillgänglig” och det har omkullkastat den kontroll som har funnits men också skapat ett ohanterligt flöde. 

Bild: Natalie Greppi
Jag tänker att denna kontroll försöker många av oss så desperat hålla kvar. Vi står där mitt i flödet och kraften är enorm, det skummar om hela kroppen och vi försöker hålla emot. Som en dammlucka som öppnats och vi har ett litet decilitermått att skopa undan med. Vi försöker kontrollera barnen, våra kollegor, pedagogerna i vår organisation, föräldrar osv. Vi försöker kontrollerar kunskap, olika grupper som vill äga kunskap, metoder som vi tänker ut osv. Att tro att man har kontroll är förrädiskt, det omkullkastas snart av att någon annan har tänkt och gjort och vi känner oss berövade på vår tanke, vårt sätt och vår kontroll. Allting förskjuts och vi drunknar snart i flödet som stiger och vår enda möjlighet blir att släppa taget och lita på att det just vi har är unikt. Ingen annan kan ta ditt perspektiv. Ingen annan kan göra det som du gör, på det sätt du gör det. 

I Nätverken finns en gemensam tanke om att skapa mening tillsammans och ge något tillbaka, att hela tiden själv bidra med sin tanke och med sin möjlighet att koppla ihop andra människor som finns i ens nätverk och som kan ha nytta av varandra. Detta bidragande är själva livsessensen i nätverkandet, om den dör, om människorna i nätverket sluter istället för att öppna upp, tar utan att bidra och koppla ihop kommer nätverket dö ut. 

Enligt Bonnie ger nätverken oss den struktur vi behöver. De ger en inbyggd källkritik och ett användande av varandras kunskap och nätverk. Jag vet vem jag har fått informationen av och vad jag fått av den personen förut, jag vet vem jag behöver prata med om olika saker och andra vet det om mig. Alla bidrar med sina tankar, personer/kopplingar. 

Bonnie vill ge oss en konkret upplevelse av Many-To-Many och ber oss tänka hur det från henne går en röd tråd till var och en av oss som lyssnar, röd för att det är hennes favoritfärg. Hon ber oss prata med personen bredvid oss och fråga vad denne har för favoritfärg och samtidigt tänka hur de trådarna går mellan oss. mellan mig och Markus går det en mörkgrön och en lila tråd. Sedan ska vi vidare berätta om vår grannes favoritfärg för ytterligare en person, jag vänder mig till kvinnan framför mig och vi byter trådar, både våra egna och våra grannars. Nätverket växer. Ser ni alla trådar, undrar Bonnie. Jag tänker på mina egna nätverk och hur de sitter ihop med andras nätvker och jag tänker på hur många personers tankar och perspektiv jag har tillgång till. Det ger mig en känsla av att vi alla, som Bonnie illustrerar med sina trådar, är ihopkopplade. Ett kollektivt medvetande. 

När vi pratar om det nya lärarskapet så pratar vi mycket om hur läraren behöver vara men inte så mycket om vad det är som behöver läras. Vi försöker skapa en ny roll gentemot barnen/eleverna och trasar runt och försöker identifiera vad det är vi ska eller inte ska göra. Med Bonnies idé om Many-to-Many blir det mer fokus på vad vi faktiskt KAN göra. Vi kan dela vår tanke om nätverken med barnen, vi ska låte dem bilda sina nätverk och stötta dem i det, förklara hur nätverken kan stödja och hjälpa dem, vilka de kan lyssna på och hur de ska lyssna på dem beroende på ur vilka sammanhang och vilka nätverk de kommer ifrån. Ge dem konkreta erfarenheter av nätverkens kraft. 

Jag tänker på våra barn i förskolan. Hur de har en massa nätverk med sig när de kommer till oss och hur de i mötet med förskolan utvidgar dessa. Hur tar vi vara på det våra barn vet och kan? Hur ger vi dem möjlighet att bygga vidare på sina nätverk? Vi har någonstans förstått att delandet av idéer är kärnan men utnyttjar vi nätverken tillfullo och förstår vi att det är nätverken som kan ge oss den sortering vi behöver? På morgonmötet på förskolan träffas vi och planerar för dagen, för det arbete vi gör och vi delar också idéer och tankar vi fått, upplevelser vi har gjort och personer vi tycker verkar intressanta. Detta är nätverkandet i sin linda. Detta är vad vi behöver. Nätverken är stommen i vår utveckling. 

Bild: Natalie Greppi
Ilma Caprnja är gymnasieelev. Hon är så jäkla klok. Jag förundras över hennes mod och hennes tydlighet. Hon talar också under de miniföreläsningar som vi får lyssna på under förmiddagen. Ilma pratar om sårbarhet och berättar om hur hon först tänkt om att vara sårbar, att visa sig sårbar, att det är en svaghet. Hon vänder sedan på det säger att det som behövs för att bygga kontakt  (relation, tänker jag) mellan människor är just sårbarhet och, som grunds för denna, tilliten. Att vara sårbar, vara öppen, är att bjuda in och att ha tillit till att det man erbjuder inte vänds emot en. Ha tillit till de som tar emot. Genom att gå upp på scen och tala inför oss 500 nånting personer så gör Ilma just det; hon visar sig sårbar och hon har tillit till att vi tar emot hennes tankar. Hur förhåller vi oss till människor som visar oss sin sårbarhet genom att dela sina tankar, sina erfarenheter och sitt utforskande med oss? 

Bonnie avslutar med om hur vi behöver tänka om oss själva i vår lärarroll, att vi inte är bara lärare utan att vi också är lärande. Det är en helhet. I vårt lärande behöver vi andra, vi behöver våra nätverk. Det handlar inte längre om att kunna allt, veta allt, det är en omöjlighet. I ditt nätverk finns människor med olika erfarenheter, med olika intressen, med olika nätverk som du kan komma att behöva och du är detsamma för dem. Dessa tankar hade inte kommit utan Bonnie, utan Ilma, utan Markus och Erika som snurrade dem ett varv till med mig. 


Sök de nätverkare du behöver när du behöver dem, utveckla tillsammans och ha tillit till delandes kraft.