12 okt 2014

Varför ha så bråttom?

Under en promenad i skogen pratar jag och min man om naturens uttryck. Jag säger att när jag ser mig omkring där, tittar ner eller upp, känner jag igen mig. Där finns tall, gran, björk, lönn, en massa träd jag känner igen på marken växer mossor och blåbärsris. Jag känner igen deras färger, deras former, årstidernas växlingar i deras utseende. Jag påminner min man om när vi var i djungeln på Borneo, hur fullkomligt okänt allting var. Hur vi inte visste något om det vi hade runt oss. Vår guide, Jesus (ha ha ha, jag vet, låter galet) visste allt. Han gick i flipflops och kände varenda blad, varenda sten, varenda träd. Han hade lekt i djungeln sen han var liten. Följt med sin farfar som var shaman och kunde utvinna medicin ur växterna, kunskap som gått i arv från generation till generation. Viktig, livsviktiga kunskaper, där ute i djungeln, för att överleva. Jesus stod i sitt sammanhang och lärde i det.

Jag tänker på sammanhang, hur vi står i vårt sammanhang och hur vi är så omkulkastade när miljön omkring oss blir oigenkännlig. Jag tänker på hur många barn och unga som står i djungeln av vad skola och utbildning är. De förstår inte, känner inte igen, bara följer det de förstår att de måste göra, utan sammanhang, utan förståelse och de världar där barnen och de unga känner igen sig, där de bryter ny mark, där de är hemma de räknas inte, de betyder inget.


Vi strövade där längs spåret jag och min man. En tanke slår mig. Tänk att det finns så många olika växter i naturen. Alla optimerade tillfullo utifrån sina förutsättningar. En gran och en ek, så oerhört olika och ändå fulländade i sina sätt att leva och växa. Naturen har låtit dem överleva och utvecklas så som just de behövde. Vilken mångfald, vilken rikedom. Hur kan det vara så? Naturen har inte hittat ett sätt som är optimalt och tänkt, "jaha, det är så här en träd ska se ut, vi kör på det!"  utan hittat flera olika sätt som träd är träd på. Den har utvecklat många vägar att gå. Varför gör inte vi det? Varför tycker vi att allt ska vara lika? Varför har vi så bråttom att hitta en väg att följa? Min man säger, det tar tid, lång tid. Naturen ger det tid. Vi gör inte det.

Vi ger inte något tid, vi vill utröna, paketera och skicka iväg.  Hos oss ska det gå fort, vara produktivt. Tid har vi inte, eller?

Jag undrar om Björklund (som förvisso inte är utbildningsminister längre, men jag vet inget annat just nu) har stått och tittat på skogen med det perspektivet? Jag undrar om han jämfört naturens komplexitet med utbildning och växande hos våra yngsta medborgare. Jag undrar det.



Kuben- på två förskolor till!

Jag lovade också ett inlägg från Syrenens förskola i Töreboda. Nu får de samsas här med Pysslingförskolan Almdungen i Nacka. Här kommer bilder och tankar, ta del!

Kuben- det föränderliga rummet
Kuben ger möjligheten att skapa ett ”rum i rummet” och kan bli ett verktyg för oss pedagoger och barn när det gäller att få tillgång till att förändra i våra lärmiljöer på ett relativt enkelt sätt. Då möjligheterna att förändra kuben, dess utseende och funktion är så pass stora kan den användas till att skapa nya förutsättningar till lärande, utforskande och lek i miljöer som annars är statiska och fast utformade.  Man kan lägga till och ta bort material på kuben och på så sätt följa med och hålla sig uppdaterad kring det som barnen har intresse för och sedan utmana dem vidare i nya ingångar i deras utforskande. Det är också spännande att se hur olika möten det kan bli runt kuben beroende på hur vi väljer att presentera den.

På förskolan Syrenen har vi några olika kubvarianter. Vi har en svart kub som skapar en nyfikenhet och lust att gå in och utforska insidan av kuben. Att du inte ser in i kuben utifrån utan aktivt måste kliva in i den ökar nyfikenheten och spänningsmomentet. När man är inne i kuben upptäcker man att insidan inte alls är svart utan vit och att man med hjälp av olika ljuskällor kan ändra detta mini-rums färgsättning och mönster. 



Våra kuber ändrar utseende med jämna mellanrum, här kommer några exempel på hur de har sett ut.

Hälsn. Eleonor Andersson Syrenens förskola, Töreboda






Vi byggde våra kuber efter att jag och min chef varit på studiebesök på Katarina Västra där Markus Bergenord arbetar. Vi byggde dem i augusti och har totalt fem stycken i tre olika storlekar - ca 0,5m3 (den med röda och blå band) , ca 1m3 (den som står mot en spegel) och ca 1,5m3(den med stort vitt tyg)  . De har kardborrband på alla sidor för att man ska kunna byta tyger. Ännu så länge har vi endast tvitt tyg. Vi projicerar bild och ljus från projektorn på kuberna. Barnen (1 och 2 år gamla) utnyttjar  "rummen i rummen" mycket. Både de stora och små kuberna. Jag/vi håller hela tiden på att fundera över vilket material vi kan tillföra för att förändra rummet.  Så bloggposten är toppen som inspiration! Tack!
 Maria Samrell, Almdungens förskola Pysslingförskolorna, Nacka. 





8 okt 2014

"Tips och idéer"

Min twitterkollega Martina Lundström har bloggat om sitt möte med Daniel Barker samt om förskolans förtjusning i "tips- och idéer". Läs inlägget Barn och pedagoger som huvudpersoner i den pedagogiska verksamheten.

SÅ viktiga tankar om att alltid starta hos barnen. Barnen är inspirationen, de har frågorna och tankarna för oss att bygga vidare på. De vet vad de behöver och vi är där för att se till att de kan utforska på sina sätt. Pedagogernas erfarenhet och ständiga erövrande om hur barn utforskar kommer till hjälp när vi kan omsätta dessa erfarenheter i miljö, material, öppna frågor och pedagogisk dokumentation.



Som jag skrev i inlägget om KUB-inspirationen.

"Materialet i sig är inte meningsfullt, det är vi som gör det meningsfullt tillsammans"

Eftersom hon inte varit där förut (varför?!) så har hon nu åkt in på min blogglista!

7 okt 2014

Nu är KUB-inspirationen här!


"Vi fastnade direkt för kuben och började bygga. Vi har nu två inne och två ute. De är så genialiska i all sin enkelhet" Anna Bergström Ekuddes förskola, Uppsala

I slutet av augusti 2013 byggde jag och min man kuben som jag funderat på under sommaren. När jag var tillbaka på förskolan någon vecka senare så fick barnen ge besked om vad de tyckte. Fyraåringarna, som jag byggt kuben för, ville aldrig sluta bygga. Samarbetet var spikat när de faktiskt inte nådde så bra själva, de behövde varandra för att dra tygerna hela vägen över kuben, eller hålla och skicka material som skulle upp på taket. Konstruktionerna var oändliga, discot var nog mig favorit för att jag gillar glitter och färg. Här har du nu framför dig fem förskolor som har inspirerats av kuben och hittat sina egna lösningar. Låt dig inspireras MEN kom ihåg att materialet i sig är inte meningsfullt, det är vi tillsammans som gör det meningsfullt. 


Här kommer lite bilder från vår kub. Den har måtten 150×150 och har just nu olika sidor med svart tyg, vitt tyg, vitt nät och byggplast i remsor. Vi tänker att den ska vara föränderlig och har därför kardborre på en sida så man lätt kan byta ut tyget. Vi märkte att barnen tyckte om när den fick ett tak, det blev mer en koja då. Vi vill använda olika skapande material där i samt göra ett mysigt ställe med hjälp av ett täcke där man kan sitta mitt i t.ex ett projicerat akvarium, när man är nyvaken. Vi gillar också tanken med att det blir en station i kuben och en annan utanför vid vid I-paden med t.ex Gravitarium. Vi ska sätta hönsnät i taket för att kunna hänga upp t.ex. tygremsor, ficklampor, prismor m.m. Vill gärna ha tips på fler sätt att använda den! Barnen är födda 2012.
Emma, Ulla-Karin och Eva- Solgläntans förskola, Göteborg









Vår kub på Billingstorps förskola avdelning Ängen i Skövde kommun. Syfte med kuben är att ge barnen möjlighet till en lugnt aktivitet där de utmanar sina sinnen. Vi har jobbat med ljus och skugga och använt material så som ljusslinga, cd-skivor, ficklampor och speglar. Vi har även fått in känsel med olika mattbitar som ligger på golvet. I rummet spelar vi musik med naturtema. Tanken är nu att se vad barnen vill med kuben och sedan utveckla detta vidare.

Marie Halvarsson, Billingstorps förskola, Skövde




Vi har fått två kuber till våran gård. Två tomma skal. Vad kan det bli av dem undrade vi? 
I dag blev den lilla kuben en stuga. Dem fick väggar och tak och sedan golv och fönster. Det byggdes ett kök, en altan, en bokhylla, en parkering, en soptunna... Fler och fler barn engagerade sig och blev nyfikna på bygget och fler saker tillkom. Stugan blev en restaurang, sedan en glasskiosk. Man fick ett nummer när man beställde som ropades upp när glassen var klar.

Tänk vad en tom kub kan bli med barnens fantasi och kreativitet. Undrar vad den blir i morgon?

Anna Bergström, Ekuddens förskola, Uppsala. 





Pilgläntans förskola (4 åldersindelade hemvister) i Varberg startade i mars i år 2014 och vi började att bygga en kub i de yngsta barnens miljö. Denna kub inspirerade till flera olika former som idag fungerar som "rum rummen". Vi planerar att tillverka några mindre kuber till vårt torg som barnen kommer att få konstruera och förändra i leken. Planer finns även för fler kuber utomhus och runt omkring förskolan inspireras vårt och barnens intresse av nybyggnation av villor som liknar kubens konstruktion. 

Nina Melen, Pilgläntans förskola, Varberg









Vi har tänkt sinnesupplevelser med våra 1-åringar:

Syn: Allt i stort sett som man kan se, samt projicering från projektor olika rörliga klipp med musik från youtube och div appar på paddan, allt från akvarium, babblar och mandalas
Ljud: från klippen, samt instrument som hänger från kuben
Känsel: känna på det som hänger, mjukt hårt, päls och disksvampar fastlimmade på kanten.
Doft: nejlikor i en flaska som pyser ut doft när man trycker på den
Smak: Denna är lurig, vi hade kanel i en strumpa som var mycket väl utforskad (alla barn var brunprickiga runt munnen..) men då vi har HYFS-regler att förhålla oss till kunde vi tyvärr inte ha kvar den. Strumpan var tänkt som doftupplevelse men barnen ville såklart även smaka. Tips på smak är välkommet!

Kuben fungerar även som en mötesplats då den är placerad centralt i rummet där vi vistas mycket.

Malena Gustavsson med kollegor på Prilyckans förskola, Göteborg





Jag blir SÅ glad när jag ser vilken tillgång barnen får till kreativa miljöer. Jag hoppas verkligen att dessa kuber ger ingångar till mycket utforskande, fantasi och kreativitet. Tusen tack alla förskolor som har skickat in bilder och texter för att dela med sig av hur ni tänkt om era kuber. Hurra för er allihop!

Visst saknar ni Syrenens förskola? De får ett eget inlägg :) 

6 okt 2014

Nämen! Vad glad jag blir..igen :)

Efter att ha kollat runt lite på Lärarfortbildnings utbildningsutbud och deras filmer går jag vidare till deras blogg. Där har Katarina Larsson, som du kunde höra i filmerna som jag lade upp i blogginlägget "Sånt här gör mig glad! , skrivit om Kullerbyttan. 

Vad är pedagogisk dokumentation? Det finns många bra bloggar som vrider och vänder på vad pedagogisk dokumentation är och kan bli. Ett gammalt inlägg på bloggen ”Pedagogisk kullerbyttan” beskriver hur viktigt det är att göra för att förstå. Idag är bloggen en av dem som bäst beskriver vad pedagogisk dokumentation är!                 Katarina Larsson, förskollärare 

Ja, som sagt...blev glad igen :)





Lärarfortbildning! Sådant här gör mig glad!

Spanar vidare på Lärarfortbildning via youtube och hittar de här två filmerna om dokumentation och barns lärande samt pedagogisk miljö. Viktigt och så mycket klokord.

Ta del av dem!






Jag ska till Förskolans Rikskonferens 2014, ska du?

Den 6 november ska jag gå på Förskolans Rikskonferens 2014 som anordnas av Lärarfortbildning i samarbete med tidningen Förskolan och Lärarförbundet. Den hålls över hela landet men den 6 november landar den i Göteborg.

De medverkande föreläsarna tar i år upp det viktiga och svåra arbetet med systemtatisk kvalitetsarbete genom att fånga upp avgörande aspekter i verksamheten. De presenterar konferensen så här;

Systematiskt kvalitetsarbete – ordet på allas läppar. Hur går man från bra kvalitet till bättre och bäst? På Förskolans rikskonferens 2014 vänder och vrider vi på den frågan genom att fånga upp avgörande aspekter av verksamheten. Du får strategier för att organisera en förskola där alla barns skapande ges mening och är på riktigt. En viktig del av programmet handlar om hur förskolan sätter gränser för barns utrymme att vara aktiva, ifrågasättande och könsöverskridande. Framstående föreläsare problematiserar vad som måste till för att alla barn ska få tillgång till lekens kraft. KÄLLA 

Många viktiga och intressanta föreläsare ska föreläsa där bland andra Klara Dolk som skrivit den uppmärksammade och diskuterade boken Bångstyriga barn- makt, normer och demokrati i förskolan där diskursen kring barns delaktighet i förskolan plockas isär och granskas och Ann-Christina Vallberg Roth som är en av Sveriges ledande forskare inom dokumentation och bedömning i förskolan. Hon presenterar transformativ bedömning som ett alternativ för kritisk reflektion av det egna sättet att dokumentera och bedöma. 

Där finns också en hel hög med annat intressant innehåll som du hittar HÄR.

För egen del ser jag också fram emot att träffa min twitterkollega Martina Lundström som driver Lektionsbanken för förskolan och lyssna till hennes föreläsning Lektioner i förskolan- tankemässigt återvändsgränd eller förskolepedagogisk möjlighet? 

Under konferensen kommer jag twittra och blogga om föreläsningarna så du ser mig säkert med datorn i knät. Kom och säg hej om du ska dit. Ska du?


bild från programmet Lärarfortbildning AB

5 okt 2014

Lärorikt 2014

Min kommun, delarmässa 2014.
Jag blir SÅ stolt!
Heja oss!




29 sep 2014

Det är synd om de vuxna...

...men det är mer synd om barnen.
"Om du inte går och lägger dig nu så kan vi inte ta med din kompis hem efter förskolan imorgon. "
Jag hör mig själv hota min son på 4 1/2år. Han vägrar lägga sig och jag blir tokig. Jag är trött, det har varit full fart hela dagen. Han är uppspelt som aldrig för, skriker, spottar beter sig helt galet. Efter mitt hot resignerar han, ger upp och kommer med nedböjt huvud emot mig. Han vill ju ha sin kompis hem med hem nästa dag och jag, som vuxen kan bestämma det, vägra ta med, det vet han. Jag vinner kampen och lägger min son.
Nästa morgon ska han klä på sig. Jag säger, Här har du strumpor. Då vänder han sig emot mig. Kan du ta på dom mamma? Nej säger jag, jag måste borsta tänderna, vi är sena. Då säger han det, Mamma, om du inte tar på mig strumporna så går jag inte till förskolan. Hans blick är stark. Han hotar mig. Precis som jag lärt honom. Hota, det funkar. 
Jag är mamma, jag har en familj, jag är också lärare förskolan. Det kunde man kanske tycka är lite samma grej. Ungar som ungar men nej. Som förälder gör jag ständigt "fel". Min son trycker på knappar jag inte kan dölja. Han är en bit av mig och känner mina brister så väl. Han har också sidor som jag känner hos mig själv och inte gillar. Vi bråkar, hotar, gråter, tröstar, älskar, skrattar. Jag ber om ursäkt till honom flera gånger i veckan. Saker som jag gjort. Saker som jag sagt. Att jag skrikit på honom. Jag ber om ursäkt. Jag är inte mer än människa, mer än en mamma som älskar så det gör ont och snubblar och lyckas och misslyckas men jag ser alltid till att min son vet att jag älskar honom, att det är ok att göra "fel" att bli förbannad, att gråta, att skratta att skämta, att vara människa. För sådan är ju jag och sådan vill jag att han också ska kunna känna att han kan vara.

På förskolan är jag lärare. Där har jag kollegor runtomkring mig som jag arbetar med. I relationen till barnen på förskolan vill jag vara professionell, jag är personlig men inte privat. Det innebär för mig att jag förhåller mig inte till barnen på förskolan som jag förhåller mig till min son. Jag går inte över gränserna med dem. Känner jag att jag är på väg ber jag en kollega gå in och ta över. Jag bryter före det händer. Visst kan jag i situationer där jag blir rädd, t.ex. om jag ser ett barn knuffa ett annat i rutchkanan skrika till men jag ber också om ursäkt och förklarar mitt beteende.

I min roll som förskollärare är jag också noga med att diskutera och förhålla mig till våra styrdokument. I mitt arbetslag (på min förskola, i vårt område, med mina samordnarkollegor) diskuterar vi och ifrågasätter de beslut vi själva tar, vänder och vrider och tänker tillsammans. Vi tolkar dem på olika sätt men har alltid läroplanens värdegrund som grund och skollagen att förhålla oss till. Det är inget val. Det är vår arbetsuppgift, vi får betalat för den. Skolinspektionen kan komma till oss och kontrollera det vi gör, våra beslut och de ska vi kunna stå för i förhållande till läroplanen. Föräldrar har rätt att ifrågasätta det vi gör, liksom alla andra som kommer i kontakt med vår förskola. Vi kan inte göra lite "som vi känner", vi är anställda av kommunen, har styrdokument att följa och ett ansvar mot barnen och föräldrarna som finns hos oss. Vi ska kunna redogöra för våra val, med grund i styrdokumenten. Om någon frågar ska vi kunna svara och då duger det inte med, jag visste inte det. Det är vårt ansvar. Ett tungt ansvar som vi bär tillsammans varje dag.

"Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som förskolan ska hålla levande i arbetet med barnen. "Grundläggande värden Lpfö 98 rev 2010 s1

Vi arbetar med barn. Små barn. De är utsatta redan från början. De är oerhört formbara, de har inte samma referenser som vi vuxna har och de vet inte vad de har rätt till. Det vet vi vuxna, utifrån barnkonventionen och utifrån läroplanens värdegrund. Vi är i en oerhörd maktposition i förhållande till barnen. Barnen de anpassar sig, de förhåller sig till vad vi vill och vi kan lätt forma in dem i de strukturer vi önskar.


Vår uppgift som lärare är att vara väl insatta i våra styrdokument, ha god kännedom om de teorier som ligger till grund för barnsynen och kunskapssynen som våra styrdokument vilar på. När vi följer läroplanen har den konsekvenser som ger uttryck i verksamheten på olika sätt. Detta är inget vi kan välja att göra eller inte göra, känna till eller inte känna till, det är vårt uppdrag och vi ska göra det. Vi kan inte t.ex. inte tolka läroplanen ur ett behavioristiskt teoretiskt perspektiv. Hade vi kunnat göra det så skulle det stå något i stil med; Barn lär genom att bli belönade. När barnet har lärt sig det du som lärare vill ger du belöning och snart lär sig barnet att förknippa belöningen med de rätta svaren och du har lyckats. Istället står det t.ex. ;
"Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Verksamheten ska utgå från barnens erfarenhetsvärld, intressen, moti­vation och drivkraft att söka kunskaper. Barn söker och erövrar kunskap genom lek, socialt samspel, utforskande och skapande, men också genom att iaktta, samtala och reflektera. Med ett temainriktat arbetssätt kan barnens lärande bli mångsidigt och sammanhängande." Lpfö 98 rev 2010, Förskolans uppdrag s 6
"De behov och intressen som barnen själva på olika sätt ger uttryck för bör ligga till grund för utformningen av miljön och planeringen av verksamheten." Lpfö 98 rev 2010 Barns inflytande, s 12
Här finns teori mitt i läroplanens texter. Här finns ett tydligt uttalande om hur kunskaps byggs, i relation, i lek, i reflektion. Här finns teorin. Det går inte att missa det OM man känner till teorin.
Som lärare i förskolan kan man inte välja att göra något annat än att följa läroplanen. Man skulle kunna dra parallellen med att bygga bilar på Volvo. Det låter kanske brutalt men pröva tanken. Man får en manual att följa. Så här ska bilen byggas. Man kan då inte bara säga, nej, jag vill hellre göra på det här sättet, sätta dörren där, skruva i fyra skruvar istället för tre...då ramlar bilen ihop. Man kan heller inte skylla på att man inte har utbildats i att sätta ihop just den här bilen, utan en bil från 70-talet (inget ont om utbildningen på 70-talet, den var säkert en av de bättre;). Fortbildar man sig inte så kan man inte utföra sitt arbete. I förskolan känns det ibland som att det finns ett val. Problemet är att barnen inte ramlar ihop. Det kanske inte ens syns, men barnen utsätts, de får inte det de har rätt till, de blir kränkta av vuxna, de blir utsatta och åsatta. De lär sig hur vuxna gör och de kommer göra likadant. Alla vi som arbetar i förskolan måste ta ett gemensamt ansvar för att detta inte ska hända.
"Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden." Förskolans värdegrund och uppdrag, Saklighet och allsidighet, s.2 

Det finns ingenstans som jag mött så mkt "bra" ursäkter för att inte ta ansvar för sitt jobb som i förskolan. Till och med förskolechefer uppmuntrar till att sakta ner, stanna upp, vänta in. Nu är det dags att vi lägger ner de tankarna och börja ta ansvar. Vi kan inte ligga på en lägstanivå för att inte trampa varandra på fötterna. Vi ska trampa varandra på fötterna, ta diskussionen och göra det som pedagoger, inte som personer. Vi ska argumentera. Vi ska vara passionerade. 

I slutänden är det ändå barnen som får lida för pedagogernas okunskap, ovilja och brist på empati. Det här i första hand en ledningsfråga, en fortbildningsfråga och en fråga om en levande diskussion om uppdraget i förhållande till styrdokumentet. Den dialogen ska vara levande varje dag. 


"Förskolan ska främja lärande, vilket förutsätter en aktiv diskussion i arbetslaget om innebörden i begreppen kunskap och lärande. "                                                                   Lpfö 98 rev 2010 Förskolans uppdrag, s 6

På Facebook har vi nyligen haft en lång tråd om en lapp som satts upp på en förskola där pedagogerna använder sig av ett pricksystem för att bestraffa barnen. Tråden har innehållt stor förfäran från många pedagoger över hur bestraffningsmetoder kan få användas på förskolan när det är oförenligt med läroplanen, andra har tyckt att det är ledsamt att "hänga ut" förskolans ställningstaganden, att det är synd om de vuxna. På torsdag fortsätter diskussionen på FörskoleCatt #fskchatt på Twitter. Jag tycker det är bra och viktigt att så många har engagerat sig i tråden. Att det har blivit diskussion och provokation. Om det inte finns glöd/passion och kärlek i förskolan, där vi lägger grunden för det livslånga lärandet så var ska den då finnas?

Å tycker ni nu att jag har "slagit er med läroplanen i huvudet" (som många gillar att utrycka det) så var glada, jag "slår mig själv" med den flera gånger i veckan (inte för att jag förespråkar våld, men jag tror ni förstå). Vi behöver göra det för att påminna oss själva om vikten i vårt uppdrag. Det finns ingen som är perfekt, som inte gör fel. Det är där vi har våra kollegor så att vi förhoppningsvis inte allihop gör samma fel samtidigt och som i värsta fall leder till kränkningar av små barn. Att våga se sina egna brister är värdefullt i vårt arbete men det betyder inte att vi bara kan ursäkta dem, ursäkta andras och sen gå vidare utan att lära oss något. Att våga säga, det där gick inte som jag tänkt, eller det blev fel är viktigt, det är också viktigt att våga undra om det när vi ser det hos våra kollegor. Det som är farligt är när vi inte reflekterar. När vi slutar tänka och kör på det vi brukar. Lyckas vi reflektera i förväg så kommer vi snart ha det i ryggmärken, att alltid gå tillbaka till vår kärna, till läroplanen där vårt uppdrag är formulerat.

28 sep 2014

Lyssna på Skolsnack..

...och kloka Erika Kyrk Seger fd förskollärare på Hakefjordsgatans förskola i Göteborg och numera utvecklingsledare för Västra Göteborgs förskolor . I fredags på Bokmässan i Göteborg föreläste Erika och efteråt intervjuade Ante Runnqvist från Skolsnack henne. Lyssna på Erika och Ante när de diskuterar den digitala utvecklingen i förskolan, förskolans betydelse och det livslånga lärandet.



ERIKA KYRK SEGER I SKOLSNACK

Vill du höra på mer klokheten från Skolsnack så kika in HÄR.